En pandemi liknar i mångt och mycket ett krig. Människor dör i stor skala, om inte av bomber, kulsprutor eller drönare, så av en jäklig, osynlig rackare till virus. I bägge fallen pågår en febril mobilisering utan dess like. Staten och myndigheterna rekommenderar och förbjuder, de utlyser undantags-tillstånd. De vill framstå som en sammanhållen och beslutsam kraft. Och alla vill vinna. 

Vilken åtgärd man än tar (i pandemins fall är det hela tiden frågan om det ska vara total eller partiell nedstängning, eller ingen alls; munskydd eller inte; stänga skolor eller inte) väntar alla världens statschefer på en liten öppning för att nöjsamt kungöra: Vi vann! Eller att vi är på rätt väg. Jag kommer ihåg hur tusentals tjecker samlades i Prag i mitten av sommaren för att fira triumfen över coronapandemin (det skulle inte förvåna mig om staten, direkt eller indirekt, varit inblandad i denna galanta iscensättning).

I pandemin liksom i krig råder förvirring och kaos. Rädslan övertar förnuftet, man reagerar instinktivt (hur hetsiga var vi inte när makaroner och toapapper länsades från affärerna i pandemins linda). Egoismen visar sitt tryne i sin banalaste form. Konspirationsteorier frodas, sanningen ifrågasätts (vaccinets biverkningar).

I pandemins fall är hjälten undersköterskan (och annan vårdpersonal). Även henne har vi tackat med gråten i halsen för alla uppoffringar som hon gjort för att rädda liv …

Förutom allt lidande som både krig och pandemin orsakar kan man inte låta bli att tänka på dess hjältar. I krigets fall är det soldaten som prisas och höjs till skyarna. Bilden av soldaten som kommer från fronten och som hyllas, pussas och översköljs av blommor av den exalterade massan är välbekant och inpräntad i våra näthinnor. Det är likaså bilden av den traumatiserade, depressionstyngda eller invalidiserade soldat som ingen längre bryr sig om när segeryran lagt sig. Han är glömd.

I pandemins fall är hjälten undersköterskan (och annan vårdpersonal). Även henne har vi tackat med gråten i halsen för alla uppoffringar som hon gjort för att rädda liv medan vi andra (en ganska stor del av oss måste man ändå vara ärlig och säga) betett oss nonchalant (tänk bara på den ansvarslöshet som vi uppvisade på restauranger och stränder så snart solen kom fram).

Jag hoppas att undersköterskan ska ha ett annat öde än den stackars soldaten. I  stället för alla dessa impulsiva och kortlivade tack (på albanska finns det ett ordspråk: jag fick så mycket tack att nu är alla mina fickor överfyllda) borde vi belöna undersköterskan med en skälig lön, med fler arbetskamrater på hennes pass, med bättre arbetsmiljö och högre status. Det vore ett riktigt ärligt tack!  

PS: Det är på något sätt bra att allting i livet måste ha ett slut. Pandemin och Melodifestivalen inräknade.