Fredrik Sandin Carlson skildrar kommunalarnas år med pandemin

Fredrik Sandin Carlson har tagit majoriteten av fotografierna i boken. Han brukar även annars ta yrkesbilder på kommunalare som förbundet använder på olika sätt. När han fann sig utan jobb i början av pandemin presenterade han sin idé för Kommunal:

– Att ge sig ut bland medlemmarna och se hur de har det eftersom det är människor som inte kan följa riktlinjerna om att ”jobba hemma”. Kommunal tyckte att idén var bra. Då trodde jag att det skulle handla om att dokumentera under våren men sedan kom en andra våg och jag fortsatte, säger Fredrik Sandin Carlson.

Bilderna täcker tiden från april förra året fram till att vaccineringen startade strax före årsskiftet. I boken finns runt 150 fotografier som tagits över hela landet. 

– Mycket av det som skildrats i media är väldigt dramatiska scener från intensivvården och personal i mycket skyddsutrustning. Bilderna i den här boken visar en större bredd och den påverkan coronapandemin har haft överallt i samhället.

Vad har du lärt dig av att följa kommunalarna under pandemin?

– Att de jobbar väldigt hårt och väldigt mycket – för alla andras skull. Trots svårigheter har de kört på. De är inga hjältar men det finns en väldig professionalitet och stolthet hos dem jag har träffat, säger Fredrik Sandin Carlson.

Just när pandemin kom kände jag mig faktiskt tryggare på jobbet än när jag var och handlade på vägen hem. På jobbet hade vi skyddsutrustning från start och kunskap om smittspridning.

Katarina Andersson som är lokalvårdare inom Norrtälje sjukhus verksamheter är en av alla kommunalare som finns med i boken. Hon tycker att det är viktigt att även andra yrken än den rena vårdpersonalen får synas.

– De står ofta i fokus men utan oss lokalvårdare skulle smittrisken vara ännu värre. För oss har själva arbetet inte förändrats så mycket, vi utgår alltid från att det finns smitta så det handlar främst om skyddsutrustningen vi måste ha på oss.

Katarina tycker att pandemin påverkat vardagen mer än arbetslivet.

– Just när pandemin kom kände jag mig faktiskt tryggare på jobbet än när jag var och handlade på vägen hem. På jobbet hade vi skyddsutrustning från start och kunskap om smittspridning. Jag känner nästan mer oro i dag eftersom det känns som det aldrig tar slut, säger Katarina Andersson.

När jag når ambulanssjukvårdaren Ayhan Mehmet har han precis gått av efter tre nattpass i Sollentuna. I fotoboken finns han med på tre bilder som visar honom i olika grader av skydd. Vanliga arbetskläder, skyddsförkläde med visir och munskydd och sist helkroppsskydd och gummimask.

– Den största förändringen i och med skyddsutrustningen är att arbetet blir så kallt. Omvårdnaden förändras. Jag skulle påstå att den största delen av vårt arbete handlar om att förmedla lugn till människor i nöd. Det gör man genom kontakt och närhet och det är svårt med bara två ögon genom ett glas. Arbetet har blivit mer distanserat, säger han.

Han hoppas att en bok som ”På liv och död” ska påminna om allt arbete som gjorts och fortfarande görs under pandemin. 

Den förhoppningen delas av Kommunals ordförande Tobias Baudin: 

– Vi hoppas att förtroendevalda och medlemmar vill läsa boken, men vi kommer också att använda den i riktad opinionsbildning. Till exempel till politikerna i Sveriges riksdag så att vi ser till att de inte glömmer kommunalarnas arbete.

I boken finns bussförare, barnskötare och andra yrken som påverkats hårt av pandemin men som ofta glöms bort i media. Här blir man påmind om det arbete de gör varje dag – pandemi eller inte.

Men att fotografierna skulle utmynna i en bok var inte givet från början:

– Idén att göra en bok av dokumentationen växte fram trots att jag är lite skeptisk till böcker, vi vill vara moderna. Men här blev det viktigt eftersom det är Kommunals medlemmar som tagit Sverige genom pandemin. Det kommer att stå om coronapandemin i historieböckerna. I boken finns bussförare, barnskötare och andra yrken som påverkats hårt av pandemin men som ofta glöms bort i media. Här blir man påmind om det arbete de gör varje dag – pandemi eller inte.

Vilket är ditt starkaste minne av det här året med pandemin?

– Det är samtalen med medlemmarna. Jag minns särskilt en medlem i början av pandemin som var rädd och ledsen och som inte visste om hon vågade gå hem, hon visste inte om det fanns covid-19 på hennes arbetsplats och var rädd att få med sig smitta hem. Sådant känns och sitter kvar, säger Tobias Baudin.