”Nu sätter vi ner foten!”
Vi måste sätta ned foten. Med hårt och fast tryck. Och vi måste göra det tillsammans. Vi behöver vara mer personal för att inte ta stryk, skriver Anneli Wiklund.
Anneli Wiklund.
Vi ser att kvinnor blir sjuka av sina arbeten. Undersköterskor på äldreboenden har för hög belastning och resurserna räcker inte till. Det är många tunga lyft, lite personal och dåligt med tid. Det finns inte tid för paus eller raster.
Här finns det en tydlig skillnad mellan män och kvinnors arbeten. I rapporten ”Kvinnors versus mäns arbetsmiljö?” som jag skrev på en kurs, studerade jag arbetsmiljön för kvinnor och jämförde med bland annat vaktmästare. Mina intervjuer med personer som arbetar inom dessa yrken visar att vaktmästare också kan ha ett stressigt och tungt arbete, men att vaktmästaren ändå kan ta sig tid för en paus.
Det verkar som att män i mansdominerade yrken har mer pondus. Säger ifrån. De pratar med varandra och löser problemen.
Den här ojämlikheten är inte bra. Kvinnor kommer hem slutkörda från jobbet och orkar inte med att göra något mer än det nödvändigaste. Att leva så år ut och år in tär på kropp och själ. Vad får det för konsekvenser? Orkar man jobba så till pensionen? Hur påverkar det kroppen och hjärnan?
En undersköterska säger: ”Man hinner inte bli återhämtad bara efter en ledig dag. Man behöver vara ledig minst två dagar.”
Om vi ska bromsa utvecklingen med utmattning, ledbesvär, värk i kroppen och så vidare måste vi sätta ned foten. Med hårt och fast tryck. Och vi måste göra det tillsammans.
Arbetsgivaren har ansvar för arbetsmiljön. Och i Arbetsmiljöverkets AFS 2015:4 paragraf 9 står det att arbetsgivaren ska se till att de arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning. Det innebär att resurser ska anpassas till kraven i arbetet.
Att arbeta med människor skapar relationsberoende, mellan den som behöver hjälp och den som ger hjälp. De som arbetar inom äldrevården känner att de vill ge allt de kan för att de som bor där ska ha det bra och få den hjälp de behöver och har rätt till.
Vad skulle hända om de som arbetar på ett äldreboende sätter sig bredvid de gamla? Det finns ju inte så många i personalgruppen så att det räcker till en per boende. Men om undersköterskorna delar upp de boende mellan varandra, sätter sig med sin grupp och en av dem ringer upp ansvarig arbetsgivare och säger: ”Nu sitter vi här med varsin grupp åldringar. Vi håller koll så att ingen ramlar och slår sig.” Och frågar: ”Vem ska sköta maten, duschning, toaletten, handlingsplan, genomförandeplan, bäddning, städning och trevliga aktiviteter?”
Vi är för lite personal.
Det här gäller inte bara inom äldrevården. Kvinnor blir sjuka. Det är en vanlig företeelse bland kvinnodominerade yrken i allmänhet. Men om vi ska bromsa utvecklingen med utmattning, ledbesvär, värk i kroppen och så vidare måste vi sätta ned foten. Med hårt och fast tryck. Och vi måste göra det tillsammans.
