Den är skriven med en sådan ömhet, den här boken. Med så mycket kärlek. Skådespelaren Philomène Grandins pappa var den legendariske Izzy Young, känd för att ha varit med och upptäckt Bob Dylan i New York på 1950-talet. Och visst är det en hel del Dylan i texten, men mycket mer är det en skildring av en fader-dotterrelation. De äter glass på Mariatorget på Söder i Stockholm, det är tidigt 1980-tal, någon av dem kanske somnar, Philomène doppar en fot i fontänen.
Fadern beskrivs med lika mycket värme som humor. Hur han gärna bakom ryggen skäller ut besökarna i hans folkmusikaffär, hur han och brodern skriker på varandra på telefon över Atlanten och hur han – döende – svarar på dotterns oro med ett upproriskt: ”But I’m still here!”.
I upptakten av boken får Bob Dylan Nobelpriset och det löper som en tråd genom berättelsen. Alla vill mjölka Izzy på hans relation med Dylan, medan Izzy tycker svenskarna är så korkade som inte förstår att hedra den egna musiken, folkmusiken.
Boken är inte minst värd att läsa för personal i äldreomsorgen. Grandin beskriver hur svårt det är att få plats på ett boende, hur hon uppmanar folk att ringa ambulans när den till slut demenssjuke fadern allt oftare förirrar sig på stan. Bara för att biståndsbedömaren ska förstå allvaret. Men när han väl får en plats, på Adagården i Stockholm, skriver hon med beundran och respekt om personalen.
Philomène Grandins språk är vackert och enkelt. Ljusa, klara meningar. Jag faller bland annat för när hon tar med sin pappa till sitt barns simskola:
Fötter och händer leker i stilla blått klorvatten. Pappa söker sig inte till någon mobil eller tidning, han bara tittar, ser på sitt barnbarn som lär sig simma. Jag försöker sitta lika lugnt som han. Han tittar upp och säger med tårar i ögonen:
– Tack för att du tog med mig.
Det här är en debut, men Philomène Grandin är redan en sjujäkla författare.
