”Vad hände med bussförarnas viktigaste krav?”
Så länge vi inte har rätten att börja och sluta våra arbetspass på samma ställe inskrivet i det centrala kollektivavtalet kan arbetsgivaren göra som den vill. Varför vill Kommunal inte driva denna fråga som är så viktig för många förare? undrar arbetsplatsklubb Umeå trafik.
Camilla Ingman, bussförare och en av debattörerna från Arbetsplats Klubb Umeå Trafik.
Det är bedrövligt att Kommunals avtalsförhandlare inte verkar ha lämnat över något krav till Sveriges Bussföretag om att vi bussförare ska börja och sluta på samma ställe. Tyvärr är det inte förvånande.
För två år sedan fick en ”Undrande busschaufför” som tyckte att man borde få börja och avsluta sitt arbetspass på samma ställe ett svar av Kommunals ansvariga ombudsman som gick att läsa i Kommunalarbetaren. Ombudsmannen svarade att Kommunals ståndpunkt är att man börjar och slutar på garaget, men när trafiken ser olika ut i landet så måste Kommunal arbeta med det här lokalt och att förarens skyddsombud eller listgranskare kan hjälpa hen med detta.
Svaret är fullt av fel. Det vet alla ansvariga ombudsmän mycket väl. Det är inte nödvändigtvis i garaget vi ska börja och sluta. Huvudsaken det är på samma ställe, vilket för det mesta är garaget. Där det passar och är till fördel för förarna att börja och sluta på olika ställen, så kan man göra lokala avsteg från ett centralt kollektivavtal som säger att förarna ska börja och sluta på samma ställe.
Kommunal ”måste” inte arbeta med det här lokalt. Det påståendet är inte sant. Vad som däremot är ett måste är att få in det i det centrala kollektivavtalet.
Skyddsombud och listgranskare kan varken hjälpa ”Undrande busschaufför” eller någon annan förare i Sverige med det här. Det är oerhört bedrägligt att påstå att de kan det och utgör en fräckhet mot de bakbundna skyddsombuden och listgranskarna. Så länge det inte finns i det centrala kollektivavtalet att vi har rätt att börja och sluta på samma ställe, så kommer arbetsköparen välja det som är billigast, med hänvisning till just det faktum att de inte måste göra på något annat sätt.
Om några veckor så kommer våra ”representanter” att återigen påtvinga oss en fredsplikt i ytterligare tre, eller kanske fyra år med strejkvapnet undanstoppat långt in i garderoben på förbundskontoret. Utan att några av de riktigt förskräckliga aspekterna av våra arbetsvillkor har åtgärdats.
Under så många år har vi förare runt om i landet krävt att detta ska in i det centrala kollektivavtalet och frågan befinner sig i toppen bland alla de olika krav vi har. Under flera avtalsförhandlingar har ombudsmännen åtminstone sagt att de vill få in det i kollektivavtalet. Även inför denna avtalsförhandling låg krav på att börja och sluta på samma ställe i toppen bland alla de motioner om avtalskrav som skickats in. Det var det vi strejkade för 2008 och det låg högt upp bland strejkorsakerna 2013.
Inför förhandlingarna 2016 var det en av två prioriterade frågor efter avtalskonferenserna. För fram våra krav, Kommunal! – Kommunalarbetaren (ka.se) och samma sak 2017. Men ingenting hände.
Svaret till den ”Undrande” busschauffören 2018 gjorde att vi då stärktes i vår analys att ombudsmännen inte tänker driva denna så oerhört viktiga fråga för oss bussförare, än mindre driva igenom den. Varken vid nästa avtalsförhandling eller någonsin. Nu visar det sig att vi tyvärr hade rätt. Definitivt gällande nästa avtalsförhandling och mycket sannolikt även gällande någonsin.
Om några veckor så kommer våra ”representanter” att återigen påtvinga oss en fredsplikt i ytterligare tre, eller kanske fyra år med strejkvapnet undanstoppat långt in i garderoben på förbundskontoret. Utan att några av de riktigt förskräckliga aspekterna av våra arbetsvillkor har åtgärdats. Vi önskar innerligt att vi har fel på denna punkt. Att de vars jobb det är att föra vår talan vid förhandlingsbordet, att de kanske levererar åtminstone en sänkning av ramtiden från fasansfulla 13 till 9,5 timmar.
Vår arbetsplatsklubb är möjligen Sveriges mest aktiva och drivande klubb för bussförare med väldigt mycket kunskap och fackligt engagemang. Vi har bland annat fixat övertagande av personal inför förra upphandlingen utan att ett finger till hjälp lyftes från förbundet. Trots vårt driv, eller kanske på grund av det, så vägrar förbundsstyrelsen att låta någon av oss få en plats i deras och ombudsmännens demokratiska alibi: avtalsdelegationen. Att vi hade fått rekordmånga nomineringar från kollegerna hade självklart noll betydelse. Men det är en annan, eller kanske relaterad, historia.
