Johanne Lykke Holm.
Rafa har skickats till ett hotell på den avlägsna bergsorten Strega för att tillsammans med åtta andra unga kvinnor lära sig hushållssysslor.
Hotellet har passerat sina glansdagar och det kommer inga gäster. De städar, tvättar, skördar örter, dukar och tillreder mat som slängs när dagen är slut. De övervakas och arbetsleds av en grupp äldre, barska kvinnor och har stränga förhållningsorder om att inte lämna hotellet utan tillstånd eller ringa hem.
De sover alla i samma rum och hamnar i symbios med varandra, en sorts systerskap om man så vill. ”All bestraffning på hotellet var kollektiv. De behandlade oss som en kropp, så vi blev en kropp.”
I närheten av hotellet finns ett kloster, flickorna blir tillsagda att hålla distans till nunnorna när de träffar på dem.
Nunnorna representerar ett annan slags systerskap, ett hot mot själva anledningen till att flickorna befinner sig på hotellet: De ska förberedas att bli goda hustrur.
(texten fortsätter nedan)
En dag bryts lunken med en fest för att fira vinterns antågande. Hotellet får besök av gäster från byn. Män. Dagen efter har en av flickorna försvunnit. Det ordnas skallgångar men de hittar bara hennes klänning. Det som Rafa visste redan på romanens första sida har besannats: ”Jag visste att en kvinnas liv när som helst kan förvandlas till en brottsplats.”
Strega handlar om att vara kvinna, hotet som det innebär. En dag är man mördad. Det är också en skildring av att sluta vara flicka och bli kvinna, att fläta varandras hår och skydda varandra men veta att man snart ska skingras för vinden.
Det är en oerhört sinnlig och poetisk roman. Smak, känsel och framför allt doft spelar en stor del i hur Rafa förnimmer världen. Det är mycket dofter av salvia, rökelse, söt sprit (Strega är för övrigt namnet på en likör).
Det är vackert men ofta lite överlastat, språket har en tendens att skymma berättelsen. Man behöver läsa långsamt och koncentrerat för att orden inte bara ska bli ord. Trots de invändningarna är Strega en njutning att läsa.
