Kvinnodominerade yrken har lägre lön (priset per timme) och de straffas dubbelt eftersom de dessutom har lägre inkomst (vad de får ut i lön varje månad) genom att de i större omfattning än män arbetar deltid. Det gör att kvinnor ibland inte kan försörja sig själva, varken under eller efter yrkeslivet. De fråntas därmed möjligheten att leva i frihet, med vem de vill och när de vill. Det är oacceptabelt. För mig är därför heltid kanske en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna i Sverige och för Kommunal som fackförening.

Deltidsnormen är kanske en av de mest förankrade och starkaste normerna vi har i Sverige. Den är djupt förankrad både i hemmet (via oavlönat hemarbete) och hos arbetsgivarnas arbetsorganisation. Så länge det finns en tillgång på arbetskraft som är beredd att arbeta deltid kommer arbetsgivarna erbjuda det, så fungerar tyvärr arbetsmarknaden, det är tillgång och efterfrågan på arbetskraft som till sist avgör villkoren.

Jag vill hävda att arbetarrörelsens och Kommunals tidigare 1 maj-slagord, just blev slagord. ”Heltid en rättighet och deltid en möjlighet” blev i stället ”deltid en rättighet och heltid en möjlighet.”

Kommunal har på några år lyckats utvärdera och ändrat vår egen syn på hur heltid kan uppnås. Men vi har också lyckats ändra S, LO och flera av våra motparters syn på kort tid. Visst, jag hör fortfarande ledande personer inom arbetarrörelsen som talar som rätten till heltid, men allt fler har på djupet förstått hur illa vårt tidigare mål var och att det inte ledde till något resultat, mer än slagord.

För att heltidsarbete ska bli norm krävs en grundläggande förändring av hur arbetet ska organiseras.

Sedan 2016 har vi dessutom ett mycket omfattande arbete ihop med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) för att införa heltidsarbete som norm. Vi har en samsyn om målet som parter, och SKR driver frågan hårt, både själva och ihop med oss. Utan den samverkan hade det inte gått genomföra denna förändring lokalt, där medlemmarna till sist får möjlighet att försörja sig på heltidsarbete. Det är en enorm styrka för den svenska modellen, partsförhållandet och kollektivavtal som regleringsmodell.

Det går inte att sticka under stol med att det finns stora utmaningar, även om det går åt rätt håll. Utmaningarna är som störst inom den kommunala äldreomsorgen där bara 61 procent har en anställning på heltid och hela 50 procent arbetar deltid. 

Trenden pekar dock åt rätt håll. På tio år så har andelen anställda på heltid inom den kommunala sektorn ökat från 55 till 70 procent. En viktig förklaring till att kurvorna pekar åt rätt håll är det faktum att fler och fler anställs på heltid inom både kommunal och regional sektor. Jag är övertygad om att den strategi vi har och det arbete som vi genomfört med våra motparter har bidragit till denna utveckling.

Det kommer givetvis krävas mer resurser till äldreomsorgen och det äldreomsorgslyft som vi länge har krävt.

För att heltidsarbete ska bli norm krävs en grundläggande förändring av hur arbetet ska organiseras. Det behövs också en dialog om kulturen på arbetsplatsen (och hemmet) om de förändringar som är nödvändiga för att organisera och bemanna en heltidsorganisation. En bra arbetsmiljö, vikten av återhämtning och en långsiktigt hållbar arbetstidsförläggning är viktiga faktorer i omställningen till en heltidsorganisation.

Till sist är givetvis rätt bemanning med rätt kompetens avgörande, med den slimmade bemanning vi har idag så är det nästan omöjligt att införa en heltidsorganisation. Det kommer givetvis krävas mer resurser till äldreomsorgen och det äldreomsorgslyft som vi länge har krävt.

Det handlar om ett långsiktigt arbete, normer som är så djupt förankrade förändras inte över en natt. Att ställa om från en deltidsnorm till en heltidsnorm kräver både övertygelse, kunskap och uthållighet på alla nivåer inom Kommunal, medlemmarna och hos våra motparter. Jag är dock övertygad om att den strategi som vi har är rätt och måste fortsätta.

Kommande avtalsrörelse blir avgörande, vi kommer givetvis kräva att arbetet fortsätter.