Om det första slaget, och det andra

Jackie sitter på ett tåg, på väg mot framtiden. Mot äventyret, mot möjligheterna. Och minst lika mycket på väg ifrån den trygga men vardagliga uppväxten och småstaden.

Målet är Stockholm. Storstaden. En värld av det nya och ännu så kittlande okända.

Men redan på bokens första sidor smyger han fram, den lite mer erfarna och spännande mannen. Hur han trots hennes ointresse ändå lyckas fånga något hos henne, antagligen handlar det om att han är så dedikerad henne. Förälskelsen blir storslagen, både romantisk och sexig. Han vill ha henne, allt med henne, och alltid. Det behöver väl inte vara något dåligt? tänker hon när en kurskompis säger att hon ska akta sig för sånt.

Det är väl mysigare att ligga kvar här i sängen med mig än att gå ut och träffa din kompis, jag ska laga dig en brakmiddag, säger han. Och hon stannar.

Anne Swärd bygger upp ”Jackie” lika gastkramande som värsta mordhistorien. Som läsare vet man vad hon har att vänta. Vi vet inte när det kommer, vi vet bara att han kommet att slå. Samma känsla som Jackie sedan lever med i varje sekund. En rytm, kallar Anne Swärd det för. ”Det finns en rytm, man vet bara aldrig riktigt när nästa slag kommer – vet bara att det har hänt alltför många gånger för att det inte ska hända igen”.

Ångesten som pyr ut från sidorna berör rent fysiskt under läsningen. Jackie som känner att det är lika bra att hålla sig inom hans synhåll, eftersom hon då inte behöver vara rädd för att han ska dyka upp. När hon slutar skratta. Anne Swärd skriver fram planen att lämna honom i morgon, men den där morgondagen har så svårt att dyka upp.