I öppningsscenen ligger förläggaren Martin Berg på golvet med sitt livs samlade, ofärdiga alster strödda omkring sig. Han skrev aldrig den där generationsromanen som ung. Ingen annan bok heller. Skildringen av de oförlösta ambitionerna, av skapandet som idé snarare än nödvändighet som löper genom hela boken och Martin Bergs liv är plågsamt exakt.

”Samlade verk” utspelar sig under tre decennier och kretsar kring Martin, hans fru Cecilia och bästa vännen Gustav, en av Sveriges mest uppburna konstnärer. De tre träffas som unga i 80-talets Göteborg och delar intellektuella och konstnärliga ambitioner och en hunger efter något mer. Martin har svårt att komma till skott, Gustav målar med geniets självklarhet. Hans främsta motiv är Cecilia och de tavlor han blir allra mest berömd för är porträtt av henne.

Parallellt får vi följa Martin och hans dotter Rakel, som är i tidiga 20-årsåldern, i nutid. En dag får hon i uppdrag att läsa en roman av en tysk författare för att ge ett utlåtande om pappans förlag borde ge ut den. Boken handlar om en uppslitande kärleksaffär med en kvinna som
är misstänkt lik Cecilia, Rakels mamma, som lämnade sin familj för 15 år sedan och aldrig har återvänt.

Cecilias försvinnande ger boken ett deckarliknande driv – vad var det egentligen som hände?

(Texten fortsätter nedan)

Samlade verk av Lydia Sandgren.

Det här är en roman om kärlek, vänskap, konst och bildning. Om att vilja vara en som skapar men kanske inte ha det i sig. ”Att öppna munnen för att säga något men sakna ord.”

Om att vara den som skapar för att man måste men ha ett outplånligt mörker i sig. Om de glimrande ungdomsåren när festande kan kännas som en motståndshandling, man tillbringar ett år i Paris och vill aldrig bli vuxen och tråkig. Om att man aldrig helt kan känna en annan människa, inte heller sig själv. Om det sorgliga med livet som bara händer och tiden som går.

Ett oerhört imponerande romanbygge, trots sina nästan 700 sidor slukar jag den på några få dagar. Årets bästa bok.