Broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” delas ut till alla hushåll i Sverige. Syftet är att påminna om att vi har det ju rätt bra just nu men om krisen kommer, är vi förberedda?

Sedan kom krisen i form av covid-19. Var vi förberedda? Nja. Det är lätt att hänga upp sig på praktiska följder som ett kollapsat ekonomiskt system, permitteringar och konkurser. Det som påverkar oss mest är däremot något vi inte riktigt räknat med: att plötsligt inte kunna leva som vanligt. Vi ombeds isolera oss och följa restriktioner. Inte bara jag pausar mitt liv, utan hela samhället, hela landet, ja, hela världen stänger ner samtidigt. 

Jag blir förkyld när ingen ännu insett allvaret eller ens kunnat gissa sig till följderna. Familjen stannar hemma och får efter ett tag rutinen att fika i samband med presskonferensen varje eftermiddag. Det slår mig när vi får dagens uppdatering: så här satt människor vid radion under andra världskriget i väntan på besked om vad som hände i världen. 

Skillnaden nu är att det här är en kris, inte ett krig. Det är förstås en katastrof, men när det är över så återgår vi till en slags vardag. Vårt land bombas inte sönder, vi blir inte ihjälskjutna när vi går utanför dörren. Det är ändå skillnad mellan krig och kris. 

Vi tror att vi plötsligt lever i en kris, medan alla som jobbar inom äldreomsorgen vet att krisen redan pågått i åratal. När detta är över måste vi förändra vad som anses vara skälig levnadsnivå.

Kanske är det därför som isoleringen snabbt blir en så stor fråga? Vi verkar inte särskilt rädda för att dö, men alla pratar om det hemska i att behöva hålla avstånd, isolera sig och inte kunna träffa sin familj. Och det är klart att det är både tråkigt och påfrestande, men det är också tillfälligt. Hur hade det känts om det hade varat för resten av våra liv?

Så lever du ofta om du har hemtjänst. Äldreomsorgens resurser är sedan länge så begränsade att utevistelse och medbestämmande är en lyx. Behovet bestäms utifrån det som kallas skälig levnadsnivå, och den nivån är skrämmande låg. Det är inte tillfälligt, det är vardag för väldigt många människor. Och (det vet vi nu): en sådan tillvaro orsakar depressioner, stress och lidande. 

Vi har inte brytt oss om isoleringens påverkan förrän när den drabbar oss alla. Vi borde skämmas! Vi tror att vi plötsligt lever i en kris, medan alla som jobbar inom äldreomsorgen vet att krisen redan pågått i åratal. När detta är över måste vi förändra vad som anses vara skälig levnadsnivå. Ingen kan längre förneka att det är en mänsklig rättighet att oavsett ålder leva utan isolering, begränsningar och restriktioner.