Det är lönerörelse. Det är februari och virusen och regnandet slår nya rekord. Vi söker skydd för vädret och går in på en konstutställning. Jag och en av de mest intressanta människor jag träffat. En vårdtagare, en brukare, en som behöver sådant de flesta av oss inte behöver. En som dansar till musiken som spelas i högtalarna i ett av utställningsrummen. En som hälsar på alla, tar in alla, som upplever sin självklara rätt att vara här. Jag ser ingenting av utställningen. Jag ser på den som är här. I sitt självklara offentliga rum. Som tar sin plats. 

Jag ser på människorna omkring oss. De som knappt hälsar tillbaka. De som håller ett behörigt avstånd till en människa de upplever som avvikande. De som inte är intresserade. De som är rätt, på rätt plats. De som är normen här. 

Det är så tydligt vem som är en människa med status och vem som inte är det. Människor med funktionsvariationer är lågstatusmänniskor. Det där med att alltid vara fel. Att vara lite mindre värd, bara lite mindre spännande och intressant. Bara vara lite mindre människa. 

Att jobba med dessa människor sänker också din status. Ditt värde. Gör att din lönerörelse aldrig kommer ha någonting med medelklassens att göra.

Människor med funktionsvariationer har låg status och diskrimineras. Omvårdnadspersonal har låg status. Det är som att vi smittar varandra med värdelöshet. Vi smittar varandra med värde. Februari-virusen är ingenting gentemot den smittan.

På samma sätt är äldre personer lågstatusmänniskor. De äldre vars status sjunker för varje födelsedag. Äldre människor, vars livserfarenheter skulle få alla omkring dem att tystna av häpnad. Om bara någon orkade lyssna.

Att jobba med dessa människor sänker också din status. Ditt värde. Gör att din lönerörelse aldrig kommer ha någonting med medelklassens att göra.

Det är som att det är fult att behöva hjälp. Som att det är fult att vara i närheten av människor som behöver hjälp. Vi ska klara oss själva. Alltid ska vi klara oss själva. Som om vore det förbjudet att vi behöver varandra.

Beror beröringsskräcken gentemot dem som upplevs som annorlunda på att det kunde vara vi? Kunde vara våra barn, syskon, vi själva efter bilolyckan. De äldre påminner oss om våra framtida jag, om vi får bli äldre. Är det vad rädslan, som kan slå över i förakt, handlar om? Är det därför det gäller att hålla sig på avstånd?

När vi går ut regnar det fortfarande. Regn över människor som knappt syns under vinterjackor och paraplyer. Vad gör klyftorna mellan människor egentligen med oss?