Tsegay Mehari skrev dikter för att uthärda i fängelset

Han reser sig från vardagsrumssoffan i Västerås. Går in i sovrummet och kommer tillbaka med en plastpåse full med en massa tidningspapper och papperslappar. Det ser ut som skräp. Men visar sig vara raka motsatsen. Det är dikter och texter Tsegay Mehari skrev under fyra år i ett fängelse i Eritrea. 

Han skapade sig själv som poet när han som tonåring flyttade från hembyn till huvudstaden Asmara. Gjorde sig ett liv som journalist och skribent i tidningar och på tv. Men diktaturen i Eritrea ville annat. De ville se honom fängslad och satte honom utan rättegång i en cell i fyra år. Men Tsegay vägrade låta sig nedbrytas. Han bestämde sig för att inte bara överleva, utan att ha med sig någonting när han väl kom ut. 

– Så jag började skriva, på toalettpapper och tidningssidor jag fick insmugglade. Jag dokumenterade mitt liv och skrev poesi. 

Han visar hur förhörsledarna skruvade åt metallfängslen som satt runt hans handleder. Berättar att smärtan lever kvar i händerna, handlederna, ryggen. Det fanns en fara i att fortsätta skriva. Tsegay berättar att han stundtals var så märkt av tortyren han utsattes för att han nästan inte kunde hålla i pennan. Men en dag han hade lyckats skriva var ändå en dag som var värd något. 

– Jag var inte rädd. Jag var arg, och skulle jag dö skulle jag dö som poet. Jag hade hamnat i det värsta så det fanns på det viset inget mer att vara rädd för. Jag fokuserade helt på att dokumentera, och jag lyckades.

Det är papperslapparna från fängelset som i dag ligger samlade i en plastpåse i en hyrestrea i Västerås. Det är de lapparna som ligger till grund för hans diktsamling ”Min mors krukor” som i dagarna ges ut på svenska, och som tidigare publicerats på engelska, tigrinja och portugisiska.

Det känns både nära och avlägset där han sitter i vardagsrumssoffan med sina två små döttrar klättrande på kuddarna. På väggarna mängder av fotografier. På syskon, föräldrar och släktingar. 

– Jag tvingades lämna mitt land, min familj, mina syskon, min mamma. Man blir aldrig en hel människa när man lämnat sitt land. Inga människor vill göra det om de inte är tvungna. Halva delen är kvar i hemlandet, man saknar alltid någonting. Min själ finns kvar där.

Man blir aldrig en hel människa när man lämnat sitt land. Inga människor vill göra det om de inte är tvungna.

Han säger att det kanske är extra svårt när man har språket som yrke. Tsegay Meharis liv har alltid kretsat kring språket. Efter att han släppts fri och flydde mot Europa var tanken att han senare skulle skildra flyktvägen, en viktig sak som höll honom uppe. Vägen via Etiopien och Sudan och 300 mil genom Saharaöknen till Libyen och över havet till Lampedusa i Europa är en enormt hård resa. Det som satt djupast spår är tiden i lägret i Libyen. Det går inte att beskriva med ord, säger han. 

– Det sker mängder av sexuella övergrepp. Många kvinnor utsätts för våldtäkt. Hundratals av de kvinnorna finns här i Sverige nu,  men de är tysta och lever med mardrömmarna och skammen. De vågar inte berätta för någon. Det är ett stort problem eftersom det förstör och påverkar både deras integration och utbildning.

När Tsegay slutligen hamnade på en flyktingförläggning i Boden hade han fyra mål. Att lära sig svenska språket, skaffa sig en utbildning, ta svenskt körkort och att ge ut dikterna. Det tog knappt tre år i Sverige innan han kunde bocka av dem alla.

– Du behöver tydliga mål, annars kan du inte kämpa och vet inte när du är framme. När jag kom till Sverige fokuserade jag bara på mina mål. Och jag lyckades. 

De första åren i Sverige bodde han i Boden. Det var där han lärde sig svenska och studerade till undersköterska. Han sökte sig till psykiatrin och har arbetat som skötare både i Boden och det senaste halvåret i Västerås, dit familjen flyttat för att vara nära den släkting han har i Sverige. 

De senaste två åren har Mihret Beyene, Tsegays flickvän sedan barnsben och senare också fru, kommit till Sverige och de har blivit en familj med två flickor. Det är Mihret Beyene som ser till att värmen och doften av färskrostade kaffebönor sprider sig över vardagsrummet. Hon brygger kaffe på traditionellt eritreanskt vis genom att först rosta bönor i en menkeshkesh som står på en liten låda på golvet, därefter mala bönorna och sedan koka kaffet i en jebena. 

I bokhyllan intill står flera exemplar av Tsegays diktsamling. I soffan ligger plastpåsen med lapparna. Utanför fönstret är det grå februarivinter, men inne i vardagsrummet blandar sig doften och smaken av eritreanskt kaffe med strofer från Tsegays dikter: 

Visst, du har rätt

i vad du sa:

Vi har inget gemensamt,

två helt skilda
personligheter 

Inget… inget alls 

Så synd! 

Men…

livet är inte alltid optimalt; 

vi fick samma värld… 

och vi har gemensam

den mänskliga rasen 

Vi kan inget göra åt det 

förutom att älska varandra 

Det allena kan rädda oss 

Det är vår enda möjlighet