”Till min dotter.”
Sama betyder himlen. Det är namnet på ett barn som föds i krigets Syrien, som inte kommer ha några minnen av staden Aleppo innan den blev ruiner. Samas mamma, Waad Al-Khateab, är dokumentärfilmare och riktar sig till sin lilla dotter i denna film: ”Du är det vackraste vi har. Men vilket liv jag har fött dig till.”
”Till min dotter” måste vara den starkaste film jag har sett. Se den, för du kommer sällan att få se något liknande. Perspektivet är helt olikt alla andra dokumentärer som gjorts från krigsområden.
Under fem år filmar Waad sitt eget liv. Det ger en äkthet och en verklig bild av hur det är att leva mitt i kriget. Där man hör ljudet av bomber och vant går ner i en källare för att ta skydd. Samtidigt som man ibland skrattar och skämtar, för att man trots allt lever i en vardag med sina närmaste. För även om filmen skildrar krigets helvete, så är det en film som är fylld av kärlek.
(Texten fortsätter nedan)
Waad blir kär i läkaren Hamza som valt att stanna i Aleppo för att göra motstånd mot regimen. Bland annat bygger han upp ett sjukhus för att kunna rädda så många av krigets offer som möjligt. Paret gifter sig och får dottern Sama. När det blir för farligt att bo i deras älskade hus, med blommor på gården, flyttar familjen in på sjukhuset.
Här filmar Sama allt. Två pojkar som kommer in med sin lilla bror, som avlider direkt. Golvet blir allt blodigare och döda kroppar fyller sjukhuset. Den starkaste scen jag någonsin sett på film är när en skadad höggravid kvinna kommer in. Hon förlöses med kejsarsnitt och ut kommer ett barn som inte visar livstecken. Han masseras, han skakas, han vänds upp och ner och daskas till – och där: öppnar barnet sina ögon och skriker till. Både barnet och mamman klarar sig.
Att ge sitt barn en barndom i allt det här. Sama är älskad och hennes föräldrar är så driftiga, de tillåter sig inte att deppa ihop. Men det gör ju ont att höra ett barn säga ordet klusterbomb. Sådana ord ska inte få finnas i ett barns ordförråd.
