Helene Rådberg.
Alla som talar om Barbro startar med hur vacker hon var. Hennes utseende ställde sig i vägen för resten av henne. Hon är småstadsprinsessa, kvinnan som alltid blir uppbjuden, som männen blir förälskade i medan kvinnorna blev förtjusta över en ny väninna.
Snabb i tanken, intresserad av politik, en hejare med symaskinen. Men med ett svart hål av längtan och saknad inom sig.
”Mammajournalerna” börjar i ett mottagningsrum på en psykiatrisk klinik. Där sitter Helene med en box framför sig, en sliten mapp med 46 maskinskrivna sidor sjukhusjournal nedtecknade om hennes mamma Barbro.
Romanen handlar om Barbro och om Helene. Om en behövande mor och ett barn till för sin mamma, i stället för tvärtom. Om psykisk sjukdom, korta stunder av glädje och en aldrig sinande längtan efter en varm och innerlig mamma som kan stilla rädslan som satt sig i barnet Helene. Rädslan att mamman en dag ska försvinna.
(texten fortsätter nedan)
Rådberg beskriver det som att mammans självmordsförsök sprids ut över henne, barnet. Hon skriver om den egna kroppens stumhet och fall när hon till sist – som vuxen – verkligen blir övergiven när mammans upprepade självmordsförsök en dag lyckas.
Helene Rådberg undersöker och letar ledtrådar från en tid då man inte talade om det svåra. Det spelade ingen roll om man som Barbro lämnat bort ett barn, varit med om flera skilsmässor eller försökt ta livet av sig. Det som var svårt nämndes inte, varken inom familjen eller av andra.
Romanens skilda fragment som till en början verkar löst sammantråcklade visar sig under läsningen sammanfogas till en gobeläng över ett helt kvinnoliv, om arv och miljö, klass och kvinnoarbete i den offentliga sektorns käftar, relationen mellan mor och barn.
