Med en poets radfall skriver romandebutanten Johan Espersson om en uppväxt i välbärgade halländska Kungsbacka. Ett par kärlekar passerar förbi, liksom manlig vänskap, fotbollsgemenskap, festivalupptåg.
Språket och minnesbilderna är exakta, även om anglicismer som ”aka” och ”random” gärna fått strykas av en bra redaktör.
(texten fortsätter nedan)
Tyvärr tycker jag att författarens distans till sina romanfigurer gör att också jag som läsare till slut känner distans till dem. Man bryr sig inte riktigt. Romanjaget är tillsammans med sin älskade ”synkroniserade i sitt förakt”. Jag hade önskat mig mer solidaritet.
