Isabella Jensen-Carlén har alltid varit ”den tekniska”. En pojkflicka som var händig och orädd för teknik. Hennes berättelse visar hur intressen från ens barndom skapar bilder både hos en själv och andra om vad man har fallenhet för. Förutsättningar som ofta påverkar oss hela livet.

I Isabellas fall ledde det till en teknisk utbildning och jobb inom industrin.

– Det tekniska har varit min läggning, vad jag har kunnat. Jag har tyckt om att hålla på med djur men det har aldrig slagit mig att jag skulle kunna vårda människor. Jag blev själv förvånad när jag plötsligt kände så starkt att det var vad jag ville göra, säger hon.

Vändpunkten kom när hon skulle hjälpa till med biståndshandläggningen av sin gamla moster som blev utskriven från sjukhuset. Mötet med miljön och de äldre på äldreboendena blev otroligt starkt. Hon jämför det med att vara ansvarig för vården av ett spädbarn; man vill instinktivt hjälpa och göra det tryggt och bra. 

– Jag kände verkligen: Herregud, jag brinner för det här! Det var känslan jag fick i kroppen. Känslan av att arbeta med att nå in till de här dementa människorna, att se en ljusglimt.

Isabella Jensen-Carlén.
Isabella Jensen-Carlén.

Isabella Jensen-Carlén skickade – nästan på skoj – in en ansökan till Komvux vård- och omsorgsutbildning i kommunen. Och kom in.

– Jag gav mig helt ut på vingar. Jag visste ju ingenting om vården egentligen.

När chefen inte ville ge henne tjänstledigt för studierna blev det skarpt läge. Isabella var då 51 år, men beslutade sig ändå för att ta ett nytt steg i livet. Samtidigt började varningslamporna blinka. Bilden av äldrevården som tung och tuff gjorde sig påmind, historier om kiss och bajs flöt upp från minnesbanken. Att tvätta. Mata.

– Men så fort jag kom ut på praktik kände jag att det var jättekul, att jag hittat så rätt och att det var här jag ville jobba. I dag när jag går hem från jobbet kan jag vara glad och lycklig och ha värme i hjärtat för att jag nådde fram till någon den dagen. Det är så mycket mera värt än pengar.

Jag kände verkligen: Herregud, jag brinner för det här! Det var känslan jag fick i kroppen.

Isabella Jensen-Carlén, undersköterska

Även om det kan låta så är det inte bara hallelujarop som kommer ur Isabellas mun. Den låsta avdelning för demenssjuka hon arbetar på sedan hon blev färdig undersköterska förra sommaren hör till ett särskilt boende som är litet och familjärt. I dag arbetar hon deltid, men vill jobba mer.

Heltid som norm är på väg att införas men med det kommer en oro, eftersom det innebär arbete också på andra boenden och i hemtjänst. Kontinuiteten för personalen och brukarna slås därmed sönder och för att kunna göra ett bra jobb krävs tryggheten i att känna brukarna, förklarar Isabella.

På sikt är hon rädd att arbetsplatsen inte kommer att finnas kvar:

– Jag är tyvärr rädd för att det kan bli så. Det är en liten familjär enhet men nu satsar kommunen på större enheter trots att det bara blir mer sterilt och mer löpande band på stora opersonliga avdelningar. Då kanske jag inte kan gå hem med samma tillfredsställelse som i dag, då kanske det mer blir ”Har jag hunnit med allt? Har jag glömt något?”.

Isabella Jensen-Carlén

Ålder: 54 år

Bor: Strängnäs.

Nu: Undersköterska på ett låst demensboende, ett särskilt boende.

Då: Elektronikmontör.

Lön: ”Hade jag jobbat heltid hade lönen nog varit densamma. Nu jobbar jag 62 procent och då blir det många tusenlappar mindre.”

Det bästa med jobbet: ”När jag känner att jag når in och får kontakt med en svårt sjuk människa.”

Ångrar du valet att börja i vården: ”Nej, ett stort nej. Aldrig. Till mina gamla kolleger som tröttnat på tekniken och inte får uppskattning av arbetsgivaren på äldre dagar har jag sagt: sök!”