Vad är en kropp? Vad är en människa? Vad är liv och vad är död? Jeanette Wintersons nya roman ”Frankissstein” får mig att fundera över vilka vi är i en framtid av allt mer artificiell intelligens. Hon väcker frågor jag aldrig funderat på tidigare: behöver vi ens en kropp för att leva? Bokens professor Victor Stein tror att vi kan vara en hjärna i en låda, en hjärna som kanske aldrig behöver dö.

Sådana experiment sysslar han med i tunnlar under staden Manchester. Hans namn anspelar på Victor Frankenstein, romanfiguren som skapar ett monster i Mary Shelleys roman från 1818.

Boken varvar två berättelser. Dels berättelsen om Mary Shelley, som ger liv åt Frankenstein som i sin tur skapar ett liv av död materia. Dels en berättelse i nutid om Ry Shelley, som tidigare hette Mary. En ickebinär transperson som är både man och kvinna i en kropp.

Detta provocerar många, hen blir exempelvis våldtagen på en herrtoalett och konstaterar efteråt att det varken var första eller sista gången. 

(Texten fortsätter nedan)

”Frankissstein” av Jeanette Winterson.
”Frankissstein” av Jeanette Winterson.

Ry, som är läkare, lär känna professorn Victor på en AI-konferens. Hen förser Victor med kroppsdelar från döda till hans experiment, och de båda inleder en relation.

En annan person är Ron Lord som säljer kvinnliga sexbotar. Hans långa resonemang om varför de behövs är humoristiska, men ibland går författaren överstyr i dessa avsnitt. Hon hade säkert väldigt roligt när hon skrev.

Det krävs en skicklig och modig författare som Winterson för att ta sig an, och ro i land, det här projektet. Jag har svårt att tycka om boken till en början, men sugs in i den, det är en fascinerande roman om ett svårt ämne. Kärlekshistorierna är viktiga, om det är någon som kan skriva om kärlek är det Winterson.

Jag blir också imponerad av hennes okonstlade sexscener, många författare är för rädda för att skriva om sex och kanske särskilt bortom könsnormerna. 

Winterson har tidigare skrivit romaner om internet och om könsöverskridande personer. Men mest känd är hon för ”Det finns annan frukt än apelsiner” (1985) och ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” (2012).