Lou Strömberg skildrar städaren Yolandas liv i exil

Snabbt och effektivt städar Yolanda ett hotellrum i Stockholm. På sina lediga dagar gör hon samma sak på ett annat hotell. Hon har tagit 100 000 kronor från sin man och skickat till sina vuxna söner i Filippinerna. Hon har lån hos banker. Men hur mycket pengar hon än skickar lyckas hon aldrig gottgöra att hon lämnade sina barn för många år sedan. De förlåter henne inte.

Den finlandssvenska regissören Lou Strömberg är Yolandas styvdotter. Hon ville förstå Yolanda bättre, och det dubbelliv hon lever, genom att följa henne både i Stockholm och hemma hos sönerna i norra Filippinerna. ”Typhoon mama” är Lous långfilmsdebut. 

– Yolanda ville få sin berättelse hörd. I Filippinerna känner hon sig missförstådd. I Sverige ser man ner på henne. Folk tycker synd om henne, hon får blickar. Och äldre män tittar suktande efter henne.

Lou Strömberg bor i Helsingfors men hennes pappa har hela hennes uppväxt bott i Sverige. Han har varit gift med Yolanda i 26 år.

– Yolandas dröm är att flytta tillbaka till Filippinerna. Men eftersom hennes barn och barnbarn är beroende av hennes pengar så är hon fast. Hon hade tänkt att Sverige bara var tillfälligt.

Och sönerna förstår inte hur hon sliter, de säger att Sverige är paradiset?

– De borde förstå vid det här laget, det har varit min mission inom familjen. Men de kanske inte bryr sig för en mamma som har flyttat utomlands får aldrig förlåtelse. De är katoliker, det kanske är strängare än här med moderskapet.

Runt om i världen finns över tio miljoner så kallade utomlandsfilippiner, som lämnat fattigdom för att försörja sina familjer.

Hur ser man på dem i Filippinerna?

– De är hjältar, man ser upp till dem och många är avundsjuka. De som har någon i familjen som jobbar utomlands kanske har finare skor och slipper gå hungriga. Det filippinska samhället är mycket ojämlikt, 80 procent är fattiga. Landets huvudexport är människor. De skickar hem pengar och då blir samhället lugnare. Därför blir det ingen förändring för de 80 procenten, det bara fortsätter. Staten har program för att hjälpa folk att jobba utomlands.

I landet finns en stark illusion av att allt blir bättre om man kommer till USA eller Europa, berättar Lou Strömberg.

– Men man talar inte om att det kanske inte är så jävla fantastiskt i Europa för arbetsmigranter. Så bubblan spricker aldrig.

Lou Strömberg reste till Filippinerna som turist med sin kamera. I filmen lyfter hon även att presidenten Dutertes regim mördar exempelvis droganvändare.

–  Journalister och fackligt aktiva mördas. Man mördar dem som håller uppe ett demokratiskt samhälle. Det påminner nästan om diktatur.

Hur är det med Yolanda i dag, jobbar hon lika mycket fortfarande?

– Det är lite mindre maniskt, säger Lou men vill inte avslöja mer för de som inte sett filmen.