Hon skrev en roman efter arbetet på HVB-hem

Romanen ”De afghanska sönerna” har fyra huvudpersoner. Det är Rebecka, som börjar som nyanställd på HVB-hemmet, och Ahmed, Hamid och Zaher. Tonårskillarna vars hem är den avdelning där hon arbetar.

”På mitt jobb arbetar de riktningslösa. Vi som lyder order. När jag gick på arbetsintervjun var jag säker på att jag inte skulle få jobbet. Jag kan ingenting om behandling, integration. Ingen ställde sådana frågor. De frågade: Hur skulle du reagera om du öppnar dörren till en ungdom och den bara hängde där? Jag väntade ett tag, sa: Vad borde jag göra? Chefen antecknade något, hennes naglar var långa och glittriga. Hon nickade instämmande. Sa: Det är ett bra svar, det visar att du arbetar enligt instruktioner.”

Elin Persson har själv arbetat på ett HVB-hem för ensamkommande, även om hon är noga med att påpeka att det inte är en självbiografisk roman. 

– Jag var väldigt ung och hade inte mycket arbetslivserfarenhet. Jag fick höra många sådana repliker som finns med i boken – och som jag själv säger i dag – att man inte ska låta jobbet gå under huden på sig. Men det är så dubbelt det där. Man blir en robot om man inte ska beröras när man jobbar med barn som har varit på flykt.

Det blev fyra somrar med arbete på HVB-boendet innan Elin gick vidare. Hon ville skriva och sökte in på en författarskola. 

– Jag hade inga planer att skriva om hemmet, men det var som att det inte lämnade mig. Jag hade sett så mycket som hängde kvar i mig. 

När hon började skriva hade hon en allvetande berättarröst. Det blev inte bra. Då försökte hon skriva utifrån killarna det handlade om.

– Men efter några sidor kändes det problematiskt. Jag kunde inte sätta mig in i deras situation. Lösningen var att skriva om någon som jobbade där, det kunde jag identifiera mig med, det kunde jag förstå.

Man blir en robot om man inte ska beröras när man jobbar med barn som har varit på flykt.

Elin Persson skildrar Rebeckas vånda när någon av killarna inte öppnar när hon knackar på. Svårigheten i att gå över gränsen in i det privata rummet.

– Man vet ju inte vad som händer när killarna går in på sitt rum eller när de är ute. Det blir en frustration hos dem som arbetar att inte veta. Det var viktigt att få med, det är ju en konstig situation eftersom killarna måste få ha ett privatliv. Han kanske bara sitter och spelar tv-spel och inte hör. Eller så har han skadat sig. Det är svårt att hantera. 

Nu hoppas hon att hennes debutroman når dem som kanske inte läser så mycket annars. De ensamkommande ungdomarna. Och unga som har en ensamkommande i klassen, som kompis eller som pojkvän.

– Min högsta önskan är att nå just dem, säger Elin Persson.