”Varje dag gick vi ut och såg gator som hata oss” konstaterar en av huvudpersonerna. De unga killarna Selvon, Ardan och Yusuf bor i en sliten och fattig betongförort till London. De kallar den the Ends. Här har människor från olika delar av världen tryckts ihop; ”jamaicaner, irländska pikeys, nigerianer, ghananer, sydindier och bengaler”. 

Romanen utspelar sig under en kort tidsperiod, runt två dygn. Vi möter ett område i väntan på något avgörande, en sammandrabbning, ett upplopp. Den utlösande gnistan är en viral video där en pojke som kallar sig Allahs hand dödar och förnedrar en soldat på permission. 

”I en galen rasande stad” av Guy Gunaratne.

Guy Gunaratne har skrivit en kollektivroman där varje kapitel omväxlande följer de olika huvudpersonerna, och där varje enskilt kapitel har styrka som en fullödig novell. Gunaratne har lyckats hitta skönheten och språket för det fula, hårda och smärtsamma. För raseriet och våldet som ligger och pyr i hela området och dess människor. 

Det är en sensationell debut Guy Gunaratne skrivit. 

Selvon, Ardan och Yusuf har helt olika bakgrund och möjligheter. Vad som förenar dem är området och därmed deras motståndare, rasismen och det konstanta hotet om våld.

Vad som skiljer dem åt är egentligen allt annat, däribland deras överlevnadsstrategier. Selvon springer för att försöka ta sig därifrån, Ardan rappar medan Yusuf egentligen inte ser någon utväg, han vet att fotbollsplanen med kompisarna är en lika tillfällig som stulen fristad. 

Guy Gunaratne skriver om religiös radikalisering, rasism, dragkampen mellan arv och mening och historiens trådar på ett sätt som känns helt nytt och eget. Det är bara januari när jag lägger boken ifrån mig, men jag har svårt att tro att jag kommer att läsa något som drabbar mig lika starkt under resten av året. Det är en sensationell debut Guy Gunaratne skrivit.