”i barndomen, trodde jag
att smärta betydde
att jag inte var älskad.
Det betydde att jag älskade.”
På 54 koncentrerade sidor skriver Louise Glück fram livet, barndomen, ursprunget. Ett livs universum befolkat av familjemedlemmar; en far, en mor, en syster, en moster, en son, en systerdotter.
Det är enkelt att läsa (hon skriver snabbt, nästan rappt ibland) samtidigt som en sorgsen densitet kryper in under läsningen. Som att vi alla föds med ett ok, som är livet självt.
”Jag måste lära mig
att förlåta min mor
nu när jag inte klarar av
att skona min son.”
En kompis sammanfattade efter läsning att detta var den enda bok man behöver läsa i livet. Näst intill så.
