EU-kommissionen i Bryssel.

EU-kommissionen i Bryssel.

Ett hundra dagar. 

Det är tidsfristen Ursula von der Leyen, EU-kommissionens tillträdande ordförande, gett sig själv för att komma med ett förslag om att införa minimilön för alla arbetstagare i unionen. 

De hundra dagarna har ännu inte börjat. Klockan tickar i gång samma dag som den nya EU-kommissionen tillträder, vilket spås bli i början av december. 

Vilken effekt EU-minimilöner får är oklart.

Flera fackföreningar i Öst- och Sydeuropa hoppas på höjda lägstalöner.

Men i Sverige och Norden finns en utbredd oro. 

– Jag tror att det får negativa konsekvenser, säger nationalekonomen Per Skedinger vid Institutet för näringslivsforskning, som forskar om den svenska lönebildningen. 

Han befarar att den flexibilitet som finns på den svenska arbetsmarknaden kan gå förlorad när politiker ger sig in och reglerar löner med lag. 

Therese Guovelin, LO:s vice ordförande, håller med. 

– Det här är ett stort hot mot partsmodellen. Detta är en av de viktigare frågorna den kommande mandatperioden för Europaparlamentetet och EU-kommissionen, säger hon.

Svenskt Näringsliv larmar också. 

En minimilön kan ”allvarligt störa den svenska självreglerande kollektivavtalsmodellen” skriver organisationen till Arbetet Global.

Tillsammans med LO och PTK har Svenskt Näringsliv skrivit ett gemensamt brev till Ursula von der Leyen och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark där de lyfter problemen. 

Striden om minimilönen är som en zombie som begravts och återuppstått flera gånger de senast femton åren. 

Lite grovhugget är de nordiska länderna emot en minimilön på EU-nivå, medan löntagare i Öst- och Sydeuropa vill ha en.

Krocken beror framförallt på att arbetsmarknaderna fungerar olika. 

Sverige och de nordiska länderna har en förhandlingsmodell där parterna – facken och arbetsgivarna – förhandlar om villkoren. 

Politikerna ger sig sällan in och reglerar löner och andra villkor. 

I Sverige är det därför tillåtet att betala nästan hur låga löner som helst. 

Men eftersom facken är starka och de allra flesta på arbetsmarknaden täcks av kollektivavtal så hålls de lägsta lönerna på en hög nivå jämfört med andra länder.

EU-länder med lagstadgad minimilön i gult (de som inte har det i blått)

Källa: EU-kommissionen
Källa: EU-kommissionen

I de flesta andra EU-länder fungerar det annorlunda. 

I 22 EU-länder finns en lagstadgad minimilön. Politiker sätter nivån på de lägsta lönerna. I dessa länder har politikerna ett större inflytande över arbetsmarknaden. 

Så är det till exempel i Frankrike. Där är endast 8 procent med i facket. Men när de anställdas missnöje jäser mobiliseras stora demonstrationer som vänder sig mot politikerna. 

Trots att facket inte har så många medlemmar kan de påverka villkoren. Nackdelen är att den politiska inblandningen öppnar för populism och krångliga regler. 

Det senaste året har EU-kommissionen med förnyad kraft pushat på för att minimilöner ska införas i hela Europa. Nu tar det ännu ett kliv framåt.

Flera politiker ser fördelar. De sociala klyftorna i Europa är en källa till folkligt missnöje och demonstrationer. Och för många länder är det ett okontroversiellt förslag. 

På EU-nivå är man medveten om den säregna nordiska modellen.

Ursula von der Leyen skriver i sina politiska riktlinjer att minimilöner bör fastställas enlighet med nationella traditioner. Hon betonar också värdet av en social dialog mellan fack och arbetsgivare. 

Men ändå finns mycket som kan gå snett. 

Att skriva EU-lag är att klyva hårstrån. 

De juridiska formuleringarna är helt avgörande för hur EU-domstolen ska tolka tvister om minimilön. 

Den nordiska striden mot minimilöner sker inte bara gentemot EU-kommissionen utan även internt, inom fackföreningsrörelsen. 

Tidigare i höstas höll Europafacket ett styrelsemöte där generalsekreteraren Luca Visentini försökte driva igenom ett stöd för ett ramdirektiv för minimilöner på EU-nivå. Men de nordiska facken protesterade vilt och han backade under mötet som avslutades den 23 oktober.

Det hindrade dock inte Luca Visentini att dagen efter beslutet skicka ett brev till flera arbetsmarknadsministrar i EU-länderna. 

I texten berättar han om Europafackets 15 prioriteringar för EU:s arbetsmarknad samt skriver att de vill ha ett ramdirektiv ”framework directive”.

Therese Gouvelin.

Detta är en av de viktigare frågorna den kommande mandatperioden för Europaparlamentetet och EU-kommissionen.

Therese Gouvelin, LO

De nordiska facken reagerade starkt. Flera menade att Luca Visentinis agerande var oacceptabelt. LO, TCO, Saco och deras motsvarigheter i de övriga nordiska länderna skickade ett skarpt protestbrev. 

Europafacket ändrade sig. 

Ordet direktiv – som kan leda till hårda EU-lagar – ströks och ersattes med den luddigare formuleringen ”European legal instrument”. 

Det kan som sagt tyckas som juridiskt hårklyveri, särskilt eftersom EU-kommissionen inte ens har kommit med något förslag men i EU-sammanhang är vartenda ord värd att vägas på våg. 

LO:s Therese Guovelin säger att konflikten mellan de nordiska facken och Europafackets nu är över. 

– Vi har rett ut det här med generalsekreteraren och han har gett en förklaring till varför brevet skickades. De har justerat de texter som finns och nu saluför inte Europafacket längre något förslag om att införa ett direktiv, säger hon. 

Det här är inte första gången svenska fack och arbetsgivare slåss sida vid sida för att stoppa minimilönen.  

Genom åren har det blivit ett utnött ställningskrig där strategin varit att hela tiden förklara för de andra länderna hur den nordiska modellen fungerar. Tjatigt, säger vissa när de svenska representanterna dragit sig tillbaka.

Och den nordiska kampen har blivit allt svårare. 

Tidigare backades den svenska positionen av Tyskland som hade ett liknande system på arbetsmarknaden. Men 2015 ändrade sig tyskarna. Från och med då skulle lagstadgad minimilön gälla i landet som har drygt 80 miljoner invånare. 

Skälet till det var att de tyska fackens medlemstal rasat. 

Facken hade inte längre kraft att försvara sina avtal.

För att undvika fallande löner så började facken och socialdemokraterna att propagera för att införa en lagstadgad minimilön. 

I Sverige är det inte lika illa. 

Andelen fackligt organiserade låg 2018 på 67 procent, vilket är högt jämfört med de flesta länder i världen. Men de senaste tio åren har andelen fackliga medlemmar i Sverige sjunkit snabbt, med nästan tio procentenheter, samtidigt som arbetsgivarna lyckats bibehålla sin höga organiseringsgrad. 

Det finns även andra förskjutningar.

Andelen arbetare som går med i facket har sjunkit mycket mer än bland tjänstemännen. I dag är endast 59 procent av arbetarna med i facket medan sju av tio tjänstemän och akademiker är organiserade. 

Fortfarande så täcks de allra flesta anställda på den svenska arbetsmarknaden av kollektivavtal men LO-facken som organiserar de som har lägst löner tappar i styrka. Inom flera branscher blir det allt svårare värva medlemmar.

Minimilöner

  • Frågan om att införa en minimilön på EU-nivå har varit uppe i årtionden men senaste åren har införandet av en sådan blivit allt mer aktuell i och då Jean-Claude Juncker, avgående ordförande för EU-kommissionen fokuserat sig allt mer på att minska de sociala klyftorna i unionen.  
  • Snart tillträder en ny EU-kommission och Ursula von der Leyen tar över som sysselsättningskommissionär. I sina politiska riktlinjer skriver hon ”Inom de första 100 dagarna av min mandatperiod kommer jag att föreslå ett rättsligt instrument för att se till att varje arbetstagare i EU får en skälig minimilön.”
  • LO, PTK och Svenskt Näringsliv hävdar att en lagstadgad minimilön på EU-nivå kan bryta emot artikel 153 i EU:s fördrag där det står att EU inte ska lagstifta om ”löneförhållande, föreningsrätt, strejkrätt eller lockout”.

Artikeln är tidigare publicerad av Arbetet Global, som tillsammans med Kommunalarbetaren och flera andra tidningar ingår i LO Mediehus.