”Jag hade tur som höll mig vid liv”

April 2011. Suzanne Ibrahim har promenerat uppe på berget Qasioun i Damaskus och kan inte återvända till sin lägenhet. Vägarna är avspärrade. Skottlossning krossar tystnaden. Hon blir chockad, vad är det som händer i hennes stad?

Det var den arabiska våren som hade nått Syrien och Damaskus, som brukar kallas jasminstaden. Suzanne och många andra var optimistiska till en början.

– Vi var fulla av hopp att något skulle hända. Vi behövde frihet, mänskliga rättigheter och ändrade lagar. Vi behövde en revolution. Men snart hade vi ett inbördeskrig med mord och kidnappningar. Senare blev det som ett världskrig.

Vi har alla sett nyhetsbilder från krigets Syrien. Men det kan vara svårt att föreställa sig hur livet fortskrider. Efter de första oroligheterna återupptog Suzanne sin vana att skriva dagbok. Dagböckerna från 2011–2012 har hon redigerat och gett ut i den nya boken ”När vinden exploderar mot min hud. Dagbok från Damaskus”, som är översatt från arabiska till svenska.

– Jag är glad att svenskar kommer att läsa om en ensam kvinna, journalist och mamma som möter allt detta. Boken ger ett annat perspektiv på kriget, inte det man ser på nyheterna, för ingen känner till våra vardagsliv. Elen försvann, det var farligt att resa, ibland kunde jag inte lämna mitt hem på flera dagar. I medierna är vi bara siffror.

Suzanne jobbade själv som journalist i Syrien och var anställd på en statsägd tidning. Redan före kriget var det svårt och hennes texter blev ofta censurerade, några ord som ändrades eller artiklar som aldrig publicerades.

– Det var ett lågt tak och jag försökte alltid röra vid det taket. Under kriget blev det värre. Jag skulle aldrig få skriva ”kriget i Syrien”, det skulle vara ”kriget på Syrien”.

Februari 2018. Suzanne ser sig omkring och allt är vitt, gatlampornas sken får snön att glittra och hon tycker att hon hamnat i en saga. Det är ett ovanligt snöfyllt Östersund.

Suzanne stannade kvar länge i Syrien på grund av att hennes mamma var sjuk. Efter mammans död försökte hon fly flera gånger utan att lyckas. Till slut fick hon kontakt med ICORN (se faktaruta) och blev erbjuden lägenhet i Östersund som stadens första fristadsförfattare.

Sju år levde hon i kriget. Utanför lägenheten smattrade pistolskott men inomhus skapade hon sin egen värld av böcker, musik och filmer. En dag blev hennes bostadsområde så farligt att hon var tvungen att flytta till en annan stadsdel.

– Jag hade tur som höll mig vid liv för jag mötte många farliga situationer.

I Östersund började Suzanne skriva dikter igen, bland annat om sitt möte med snön. Dessa dikter finns nu utgivna på franska eftersom Suzanne känner en man som tidigare översatt hennes diktsamlingar från arabiska till franska. Hon hoppas att hennes dikter kommer att ges ut även på svenska.

September 2019. Suzanne bjuder på te och syriska brödpinnar – köpta i Östersund – i den enrumslägenhet som hon får bo i under två år. Den är sparsamt inredd och hennes tusentals böcker är kvar i Syrien. Hon har fått en katt som gömmer sig under soffan. Tre månader återstår av hennes tid som fristadsförfattare. Hon tänker söka permanent uppehållstillstånd och vill bo kvar i Östersund.

– Jag gillar det för mycket: naturen, miljön, vännerna, allt!

Hon skriver på en ny bok som handlar om syriernas relationer. Det är inte bara Syrien som är fullt av sprickor efter kriget utan även äktenskapen, familjerna och vänskapsrelationerna.