En gång om året lämnar Konjunkturinstitutet en analys av förutsättningarna för lönebildningen. I år är den särskilt viktig, eftersom en stor avtalsrörelse inleds i höst.

En central fråga är hur mycket lönerna kan öka utan att inflationen tar fart och stiger över riksbankens inflationsmål på två procent. 

Facken vill kunna lita på inflationsmålet: De förhandlar ju för att få reallöneökningar för sina medlemmar.

Här ger Konjunkturinstitutet ett högintressant besked. Analysen visar att lönerna skulle kunna öka med 3,5 procent per år framöver utan att inflationen stiger över två procent.

Beräkningen bygger på att produktiviteten förbättras med 1,8 procent per år (produktivitet anger hur mycket vi producerar per timme, alltså ett mått på hur effektivt vi jobbar). 

Skulle produktiviteten bara förbättras med 1,3 procent per år kan lönerna höjas med 3 procent per år utan att inflationsmålet äventyras.

Så kraftiga löneökningar skulle innebära en uppväxling, och de är knappast troliga. 

De senaste tre åren har Sverige haft högkonjunktur och brist på arbetskraft under flera år. Ändå har löneökningarna stannat vid 2,5 procent per år. (Detta är de totala löneökningarna, alltså summan av vad fack och arbetsgivare kommer överens om i centrala avtal och vad enskilda arbetsgivare skjuter till därutöver.)

Nu försvagas konjunkturen, och arbetslösheten stiger. Det handlar inte om någon lågkonjunktur, men ett mer normalt läge med mildrad brist på arbetskraft och en lönsamhet i näringslivet kring vad som varit genomsnittet de senaste 20 åren.

Konjunkturinstitutet tror mot den bakgrunden att lönerna fortsätter att öka ganska måttligt. Både i år och 2020 väntas de stiga med 2,6 procent, för att sedan öka med 2,9 procent framåt 2023. 

Att löneökningarna blir lite större om några år grundas på att produktiviteten då väntas öka.

Hur snabbt lönerna ökar spelar en avgörande roll inte bara för inflationen, utan också för sysselsättningen. 

Konjunkturinstitutet har räknat på vilka effekter lägre respektive högre löneökningar än de prognosticerade skulle få.

Lägre löneökningar skulle bidra till att hålla nere arbetslösheten, eftersom efterfrågan på arbetskraft då blir högre. 

Samtidigt skulle inflationen pressas ner, och riksbanken skulle sänka sin styrränta.

Omvänt skulle högre löneökningar medföra högre arbetslöshet, högre inflation och högre räntor. Konjunkturinstitutet rekommenderar varken den ena eller den andra vägen. 

– Hur mycket lönerna ska höjas avgör parterna, säger Karolina Holmberg, enhetschef vid Konjunkturinstitutet.

Vägvalet är mer komplicerat än man kan tro, och det gäller inte bara ur fackens och arbetsgivarnas perspektiv utan även samhällsekonomins.

Alternativet med återhållsamma löneökningar medför förvisso att fler arbetar och färre går på a-kassa. 

Men det räcker inte för att väga upp den lägre löneökningstakten: Skatteintäkterna från arbete minskar, och den offentliga sektorns finanser försämras.

Omvänt gör alternativet med höga löneökningar att de arbetslösa blir fler, men det vägs med råge upp av att högre löner medför högre skatteinkomsterna från arbete. 

En annan väg om parterna vill bidra till lägre arbetslöshet är att hålla nere kollektivavtalens lägsta löner – enligt Konjunkturinstitutet ”finns stöd i forskningen” för det. 

Påståendet bygger på att lönerna för jobb som inte kräver utbildning är relativt höga i Sverige, vilket antas förklara att Sverige har en lägre andel sådana jobb än andra länder. 

Men om avtalens lägsta löner sänks kan lönerna i exempelvis detaljhandeln och hotell- och restaurangbranschen pressas nedåt, medger Konjunkturinstitutet.

Artikeln är tidigare publicerad av Arbetet, som tillsammans med Kommunalarbetaren och flera andra tidningar ingår i LO Mediehus.