Vi på jobbet skojade friskt när vi för några år sedan blev tilldelade vår nya befattningstitel. Vi borde heta städassistenter i stället för stödassistenter, sade vi. 

Det var inte alls som gripet ur luften, för herregud vad det städas i vår bransch. Och då pratar jag inte om städningen som vi utför hos våra brukare (där finns en annan problematik som jag ska ta upp någon annan gång). Jag syftar på städningen av våra arbetsplatser. 

Innan jag blev anställd på mitt nuvarande jobb vikarierade jag på många andra boenden. Överallt var det samma låt: man var övernitisk med städningen. Det skulle dammsugas och skuras och signeras listor. Det spelar ingen roll vilket pass du hade (morgon, kväll eller natt) du skulle alltid befatta dig med trasan och sopskyffeln. 

Jag minns ett vikariat som jag hade för länge, länge sedan. Vaken natt. Vid sexsnåret (innan morgonpersonal skulle dyka upp vid sjutiden) kavlade jag upp ärmarna och började sopa de stora gemensamma utrymmena, korridoren och köket. Till slut skulle varje kvadratcentimeter moppas. 

Jag undrar vem som städar skolklassrummen, lokalerna på kommunhusen eller andra offentliga byggnader? Lärarna, socialarbetarna, läkarna? Självklart inte. 

Synd att dessa ögonblick aldrig förevigades med en kamera. Åsynen av en rödögd, svullen och okammad människa med sopborsten i handen klockan sex på morgonen – på ett boende för funktionshindrade! – måste vara en regissörs drömbild i en svart komedi. Eller i en skräckfilm. 

Jag säger inte att man ska lämna skiten efter sig, men här handlar det mer om vad vissa kategorier förväntas göra. Jag undrar vem som städar skolklassrummen, lokalerna på kommunhusen eller andra offentliga byggnader? Lärarna, socialarbetarna, läkarna? Självklart inte. 

Så varför ritualstädar vi fortfarande? Först och främst handlar det om vårt jobbs status. Det hänger ihop: ju lägre status och lägre lön, desto mer städning. Det är därför tjänstemännen på kontoren inte vet var dammsugaren finns.

Även gamla föreställningar om yrket gör sitt. Kvar lever tanken att det är viktigare att städa, diska och ”vara snäll” än att arbeta pedagogiskt, bemöta rätt och ingjuta trygghet. 

Sist men inte minst är problemet förknippat med kön. Vårt yrke är i huvudsak ett kvinnoyrke och kvinnor har ju alltid städat, eller hur? Försök visuellt att para ihop en byggnadsarbetare eller en brandman med en dammvippa. 

Att den sista insikten kommer från en man (okej då, jag tillägger det förhatliga ordet ”medelålders) är bara ännu ett uttryck för ödets ironi.

PS: Mobilförsäljningen minskar, säger statistiken. Vad skönt.