Monica Johansson.

Monica Johansson.

”Arbetet betyder otroligt mycket för mig. Jag har jobbat inom funktionshinder sedan mitten av 1990-talet. ­Tidigare arbetade jag som vårdbiträde och inom äldreomsorgen i många år. Men jag har aldrig ångrat att jag bytte. Jag är stolt över mitt jobb. 

I år ska jag fylla 70 men jag fortsätter att jobba som timpersonal. Det är lyxigt att få styra hur mycket jag jobbar. Det är framför allt samvaron med kollegerna, den sociala biten, som jag tycker om. Den kan jag sakna de dagar jag är hemma. Då längtar jag till jobbet.

Arbetsmiljön är ju något vi skapar själva. Hur vi bemöter varandra och hur vi är mot varandra. Och mina arbetskamrater är jättefina. Jag kan känna en otrolig styrka i hur vi stöttar varandra.

När jag är ledig kan jag längta efter arbetet med brukarna, de som bor här. Det är så värdefullt. Till exempel om det kommer ett leende från någon som annars­ inte visar känslor. De små stund­erna, som kanske kommer efter att man har byggt upp ett förtroende under flera år.

Många som bor här är äldre och levde tidigare på institutioner. Det är så många som kommit och gått i deras liv och då är det roligt att vara en person som de känner.

Jag vill verkligen fortsätta arbeta. Så länge det är roligt och jag känner att jag gör ett bra jobb. Men jag har sagt till både chefer och arbetskamraterna att de måste säga till om jag börjar bli glömsk eller så. För då är det dags att sluta.”