Jag har väntat flera år på den här filmen, eftersom jag inte fick nog av tv-serien, och det går rysningar genom kroppen när kamerorna i inledningen sveper först genom tjänstefolkets källare och sedan uppför de majestätiska trapporna i godset där den brittiska överklassfamiljen Crawley bor.

Det fina med Downton Abbey har alltid varit att vi känner tjänstefolket lika väl som herrskapet och att de, oftast, lever i en sorts harmoni och ömsesidig respekt. Även om var och en självfallet ska veta sin plats och en av seriens styrkor var hur den gestaltade de milsvida klassklyftorna.

Det ska sägas att den som inte sett serien inte kommer ha någon särskild behållning av filmen. Ingen förklaring ges till relationerna mellan karaktärer och exempelvis Daisys allt större politiska intresse blir inte intressant om man inte följt hennes resa från tjänstefolkets botten till underkokerska. Det här är alltså en film till fansen, vilket jag är glad för.

Änkegrevinnan Violet (Maggie Smith) och hennes kusin Isobel (Penelope Wilton) är i högform med sina fyndigheter och sarkasmer, välkomna tillbaka! 

Ploten i denna film är att kungen och drottningen ska besöka Downton Abbey och äta middag med familjen. Med sig har de Lady Bagshaw som dessutom är släkt med familjen Crawley men har brutit med dem på grund av en konflikt om testamente. 

Det andra huvudspåret i filmen är att kungaparet har med sitt eget tjänstefolk som räknar med att få styra i huset (källaren) under de två dagar de är där. Arbetarna i Downton Abbey är så lojala med sin arbetsgivare att de aldrig skulle drömma om att resa sig mot familjen. Men när deras roller hotas av andra kockar, lakejer och folk med helt nya titlar – då är konflikten serverad innan maten ens börjat lagas i källaren. 

Här finns också de för Downton Abbey så typiska småintrigerna, men de funkar sämre på film eftersom de ibland måste lösas alldeles för fort. Och de riktigt dramatiska händelserna försvinner nästan i myllret trots att de känns överdrivna. Filmen vill lite för mycket. 

Men det är ändå underbart att vara där. Det är som att återse gamla bekanta, som inte hunnit förändras allt för mycket. Och det är ljuvligt att se att just de man önskade lite mer kärlek i serien får ny chans till det i filmen. Jag må vara löjligt sentimental men jag har små tårar i ögonen nästan hela filmen. Den som älskar serien lär inte bli besviken, även om det är till serien jag kommer återvända nästa gång jag får sug efter Downton Abbeys gnistrande värld.