Märta Tikkanen.
”Tova Randers går inte till polisen klockan halv fem på morgonen torsdagen den 17 juli.”
Nej, hon gör inte det. Hon släpar sig in i lägenheten morgonen efter sin 40-årsdag. Morgonen efter den där natten hon blev våldtagen av en man hon precis träffat, som hon av olika anledningar följde med hem och som inte accepterade när hon ville gå därifrån.
Tova Randers går inte till polisen. Hon tar saken i egna händer.
Mycket av det som debatteras och pratas om just nu finns i den här romanen som gavs ut första gången 1975. Av någon anledning har jag inte läst den tidigare, men så underbar den är. Den känns förbluffande i tiden.
Det vi säger om sexualitet, makt, me too, relationer, våld, vem som frågar vem och intresserat håller liv i samtal (och vem som inte gör det), hur man fostrar pojkar att bli människor och inte män… allt finns här i Märta Tikkanens roman. Frågan är om hon var ovanligt framåtsyftande och klarsynt eller om nästan inget har hänt på över 40 år?
Det vackra är att hon skriver om allt så sömlöst. Det finns inget uppfostrande med den här romanen. Märta Tikkanens romanfigur Tova, en 40-årig bibliotekarie som lever frånskild med sina två pojkar, blickar tillbaka på ett allt annat än jämlikt äktenskap. Hennes tankar och resonemang om klass och könsmaktsordning bara ligger där i raderna.
Vi får följa Tovas tankar och funderingar. Det kan handla om vardagliga saker som att gå på restaurang som ensam kvinna eller gå genom staden på natten. Om det juridiska systemet och hur polis och rättsväsende ser på kvinnan. Och det är så likt sig än i dag att man kunde bli deprimerad. Men Märta Tikkanens handlag med texten och tankarna inspirerar och ger kraft.
Nu ger finska förlaget Schildts&Söderströms ut den i nytryck med förord och efterord av Märta Tikkanen själv. Dedikationen är förstås densamma som då: ”Till Inez Garcia och JoAnn Little och alla deras anonyma medsystrar som inte vågade göra uppror”.
