Jag gjorde ett jobbrelaterat personlighetstest med 200 frågor om mig själv. Inte helt tillförlitligt visade det sig, jag råkade till exempel säga att jag alltid är glad, vilket jag inte alltid är. Jag hävdade också att jag lever ett spännande liv, vilket jag inte gör.

Eller? Det spännande är förstås relativt, men vi brukar ändå tänka oss att det finns utanför normen och vardagen. Det som sticker ut, det oväntade och dramatiska: cykla jorden runt, vägra sociala medier, satsa på OS-guld. Sådant lockar till avundsjuka.

Spännande är det säkert, men jag tycker att det verkar rätt jobbigt ändå med jakten på nya utmaningar och upplevelser. Vän av ordning (och vardag) undrar: behövs det verkligen, är inte vardagen tillräckligt spännande i sig? Häromsistens fick jag veta att tvättstugan i mitt hus ska renoveras, men att hyresgästerna provisoriskt kan tvätta i cykelrummet under tiden. ”Obs att torkmöjligheterna är begränsade”. Varsågod för det oväntade och dramatiska.

Tack, men nej tack. Och här någonstans finns kärnan i spänningens natur: väljer vi den själva är den en krydda och ett lyckorus. Är den däremot ett resultat av sådant vi inte råder över är det inte alls lika kul.

Åren går fort, fortare, fortast och det är många som får mental åksjuka av tidens hastighet.

Vardagen är inte särskilt kul ändå, invänder kanske någon. Livet på rutin, livspusslet, dagarna som går. Det finns en tendens att se ner på det, kanske för att så många lever just så. Men trots att det brukar kallas det lilla livet, är det också väldigt stort: detta att lyckas skapa en vardag, ensamma eller tillsammans. Att leva i tillvaron byggd på fredagsmys, bilbesiktning, måndagsångest och pensionssparande.

Åren går fort, fortare, fortast och det är många som får mental åksjuka av tidens hastighet. Då är det lätt att i panik önska sig mer spänning, men innan du kastar dig ut i det okända: betänk att vi saknar vardagen när vi inte har den kvar. När vi är gamla och inte kan sköta våra hem längre. När vi är barn som lever under hot och måste fly till ett skyddat boende. Då är tacosen och tvättiden det vi längtar efter allra mest.

Det vi kallar det vanliga livet må vara litet i jämförelse med att promenera runt på månen eller veckopendla till New York. Men vardagen är bara rutin på ytan. Det sitter i detaljerna, som det heter. En sovmorgon och ett leende, en knoppande björk eller julens sista glögg. De små variationerna som gör skillnad, lyckan i det lilla livet som ändå är det största av allt.

PS: Det behövs inte heller grandiosa äventyr i form av utlandsresor och andra extravaganser. Det räcker att gå utanför huset och i sällskap med en snigel betrakta regnvattnets färd ner i en brunn.