Osebol ligger vid Klarälven i norra Värmland, strax söder om Stöllet eller Värnäskorset som kanske är mer känt för dem på väg norrut.
Här bor 47 människor och Marit Kapla har intervjuat dem alla. Av det har hon skrivit lättläst poesi. Orden känns äkta, alla som intervjuats har också fått läsa.
Tillsammans blir deras berättelser en väv där varpen är vardagen i glesbygden och inslagen är vanligt folks slit, den stängda affären, den igenväxta slalombacken, elljusspår där stolparna ligger, den halvtimmes bussresan till skolan i Torsby och veckopendlingen till bygget i Örebro.
Detta är vår samtid och vår historia. Tvåbågsbron över älven som stängdes vid sekelskiftet. I en svunnen tid flottades här timmer.
Vi möter undersköterskor både i hemtjänsten och på äldreboendet Klarastrand. Men också undersköterskan vars kropp sade stopp.
Brandmannen som försökte strejka när kommunen ville dra ner beredskapen men som blev stoppad av facket.
Anställda som konstaterar att man ska ha krämpor när man söker jobbet på Samhall, men inte vara sjuk när man jobbar där. Och att man sedan sliter ut kroppen.
Samtidigt finns nästan hela världen i Osebol. De som är födda i USA, Nederländerna, Ungern, Danmark, Polen och i andra världskrigets Tyskland, som sedan blev Östtyskland. Men också de som tar hand om dem som flytt i båtar över Medelhavet.
Nästgårds finns också den nedlagda spånplattefabriken i Ambjörby och skidanläggningen i Branäs. Som dokument över näringslivets utveckling. Och i skogen både björn och varg som bygden har olika känslor för.
Vi möter också en it-konsult från Stockholm som har köpt ett fritidshus i Osebol. Hennes kolleger och kompisar reser till alperna, Mexiko och Thailand. De vet inte var Osebol ligger. Hon säger att det kanske inte var rätt att köpa ett fritidshus, att man stödjer avfolkningen om man inte bor i huset permanent.
Marit Kaplas väv är kärleksfull och ger en bild av verkliga människor som vi oftast inte möter i litteraturen. Ett trovärdigt och värdefullt dokument.