Hon jobbar ideellt på kvinnojour

Genom att bara vara medmänniska kan man hjälpa många.

Susanne Bodin säger det så självklart.

Att det räcker att visa och säga att man ser och hör vad som pågår.

Problemet är att det är så många som väljer att titta bort.

– Vi har en kvinna nu som bor tillsammans med en man och de verkligen slåss. De skriker, slår sönder saker, förstör, men ingen av grannarna säger något. Kvinnan går krum till bilen men ingen frågar om hennes blåmärken eller blåtiror. Grannarna gör ingenting. De vill inte blanda sig i. Det är sorgligt.

På nätterna arbetar Susanne som undersköterska inom äldrevården i Sigtuna. På dagarna är hon hovslagare. Därtill arbetar hon på kvinnojouren Snäckan i Norrtälje.

– Jag ville göra något ideellt. Jag bestämde mig för kvinnojoursarbete efter att en släkting som varit misshandlad ringde till mig. Det blev en ögonöppnare. Det här är en jävla bra grej, det här behövs. Jag är ganska rivig och har inte så mycket rädsla i mig och känner att det här är ett bra sätt att dela med mig av mitt jävlar anamma.

Susanne Bodin sitter runt köksbordet i en källarlokal till ett hyreshus i Norrtälje. På bordet finns kaffe och te, fräscha mackor och färska bullar. I ett hörn finns ett litet bord med två små stolar. En hylla belamrad med nallar. Leksaker och barnböcker.

En påminnelse om verksamheten som pågår här. Ett försök att skapa trygghet och trivsel i en tillvaro som ofta är motsatsen.

Lokalen är inget boende, det finns på annan plats i stan. Här i källaren träffas kvinnor i självhjälpsgrupper och för enskilda samtal.

– Kvinnorna som kommer är framför allt mentalt nedbrutna. De utsätts för fysiskt våld, psykiskt våld, ekonomiskt våld. Ofta en kombination av alla tre. Men så gott som alla kvinnor som kommer hit har männen bundit upp ekonomiskt på olika sätt.

Hon berättar om kvinnor som inte får jobba alls, kvinnor som står på alla mannens lån och har skulder över öronen, kvinnor som bott på gräddhyllan och nu ska klara sig utan någonting.

Privatisering oroar ideella kvinnojourer

Hälsa

Den ideella kvinnojoursverksamheten är en gräsrotsrörelse. Jourerna växte fram som ett svar på att samhället inget gjorde för de kvinnor som utsattes för våld av sin partner.

Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, har en fyrtioårig historia. Från början bestod arbetet främst av studiecirklar och samtalsgrupper men gradvis visade sig behovet av boenden eftersom kvinnor helt enkelt behövde en fristad, någonstans att bo.

Centrum i rörelsen är att lägga tillbaka aktörskapet på kvinnan – det som mannen har tagit ifrån henne.

På kvinnojouren Snäckan i Norrtälje arbetar tio oavlönade jourkvinnor. Innan Susanne Bodin började fick hon gå Roks internutbildning.

– Den handlar både om att skaffa sig kunskap och om att utröna om man passar för arbetet. Om man mäktar med det. Det betyder inte att man är en bättre eller sämre människa men man kan inte vara för skör om man ska klara av det här arbetet.

Nu är hon inne på sitt tredje år som jourkvinna. När jag frågar om det är värre eller bättre än hon trodde kommer svaret blixtsnabbt:

– Det är värre än jag trodde. Och arbetet suger mer energi än jag trodde. Vi har precis haft ett tungt ärende där vi har varit väldigt involverade, mentalt har det dränerat mig totalt. Då är det så viktigt att vi alltid jobbar i par och kan ha en form av debriefing tillsammans.

Sussi och hennes ”parhäst” som hon kallar henne hörs så gott som dagligen. Det är en kontakt och ett samarbete som gör att de orkar. De träffar samma personer och hör samma berättelser.

– Vi har gjort utryckningar och hämtat en kvinna som gömt sig i ett buskage, kvinnor som bor i jourens lägenhet och vilar upp sig, äter och mår bra och plötsligt skickar ett sms ”Hej Sussi, jag är hemma nu, det är så bra, han är så snäll” och två dagar senare får man följa med dem blåslagna till sjukhuset.

Det är inget ovanligt att kvinnor går tillbaka till en relation trots att mannen tidigare misshandlat dem. Enligt Sussi är det till och med det vanligaste. Men det är väldigt få som släpper och aldrig hör av sig igen. Nästan alla kvinnor kommer tillbaka till jouren, även om det tar en månad eller ett halvår.

Vetskapen att arbetet behövs är det som ger Susanne Bodin kraften att fortsätta. Att det spelar roll. Att det till och med kan vara avgörande.

– Vi ser ju hur viktigt det är att vi finns där när de här kvinnorna behöver stöd att komma vidare. Det är belöningen och mer värt än alla pengar. Sedan är mina djur en lisa för själen när arbetet är tufft. En hästmule eller en hästhals att vila kinden mot är oslagbart.