”Stoppa rean på vårt arbete!”

19 år gammal gick jag in på Arbetsförmedlingen för att söka jobb. Det som fanns var inom äldreomsorgen. Det visade sig vara väldigt roligt. Jag kom på mig själv med att älska mitt jobb bland blöjbyten, städning, tvätt, duschbårar, sårvård, vändscheman, fispipar, hot och våld, förrådsfyllning, medicinhantering, katetertömningar, fönsterputs och sondmatningar.

För att lära mig mera läste jag först till vårdbiträde. Några år efter till undersköterska. Jag blev handplockad för att läsa till Silviasyster, en spetskompetensutbildning om demenssjukdomar. Lönen ökade så klart då jag utbildade mig inom sjukvård och omsorg. En liten morot för att stanna kvar med min erfarenhet och kompetens.

Så fick jag höra att det behövdes en personlig assistent för en person i kommunen. Jag såg det som en utmaning och tog tjänstledigt för att prova på hur det skulle vara att gå från ett boende till att hjälpa en person i sitt hem. Mina utbildningar och arbetslivserfarenhet hade gett mig en stabil bas att stå på för att kunna tolka brukarens agerande. Lönen för mig var 150 kr i timmen. Det är elva år sedan. Min arbetsgivare var då fortfarande Vindeln kommun.

Därefter gick jag tillbaka till min tjänst. Tyvärr har något hänt inom äldreomsorgen sedan jag började för 23 år sedan. Samtalen med de äldre kom att bli allt kortare då de synliga och mätbara sysslorna skulle hinnas med. Det blev svårt att få folk som ville jobba. Många gånger kunde det inte ersättas personal när någon blev sjuk. En del av glädjen försvann då den patientnära kontakten minskade. Stressen ökade. Jag sa upp mig efter 23 år inom äldrevården.

Jag blev erbjuden en tjänst som personlig assistent hos ett privat bolag. Min timlön, elva år efter att jag började jobba som assistent, 23 år sedan jag satte min fot inom vården, skulle nu sättas till 130 kronor i timmen. Trots mer utbildning och mer arbetslivserfarenhet än för elva år sedan så skulle jag alltså få sänkt timlön med 20 kr.

Mina utbildningar spelade ingen roll längre. En helt outbildad hade samma lön som jag. Vad var då lönekriterierna? Det fanns inga, men äldre fick oftast mer än yngre och lägstalönen var 108 kr i timmen. Vi ”äldre” var dyrare och de kanske bara skulle ha råd att anställa yngre fick jag höra.

När tappade utbildningar och arbetslivserfarenhet all betydelse? Och vilka får ta smällen? Inte de privata bolagen med vinstintresse i alla fall.

Det är dags att skrika högt.
För en skälig lön.
För att kompetens måste löna sig.
För kontinuitet och trygghet för våra brukare.
Jag jobbar gärna som assistent. Men inte till vilket reapris som helst.

Jag tackade nej till tjänsten.