När Kiira blir gravid bestämmer sig hon och Lenni för att behålla barnet, trots att de bara är 15 år och inte har något stöd att vänta från vuxenvärlden.

Berättelsen i sig överraskar inte. Den blivande mamman inser snabbt vad som krävs för att ta hand om ett barn, medan den blivande pappan har svårare att växa in i ansvaret. Lenni hänger hellre med kompisar och dricker öl än följer med och köper spjälsäng.

Det är ändå en fin skildring av två unga som gör så gott de kan. Särskilt gripande är Lennis försök att gå från tanig pojke till att bli så stark och tuff som han tror att en man måste vara.

Omgivningen är hård och torftig, med slitna hus, vandaliserade köpcentrum och människor som lägger skulden på invandrarna när de ser att de får mindre än andra. Våldet pyr och en urladdning verkar oundviklig. Men det finns också godhet hos människorna, och hoppet lever.