De är mästare i gymkhana

Det syns direkt. Så fort Julia kommer gående mot spiltan lutar den bruna welshponnyn Danielle sitt huvud åt hennes håll och frustar kärleksfullt. Ännu tydligare blir det när hästen med självklart gung i steg­en följer varje steg Julia tar på väg till ridhuset. Den här hästen älskar sin människa.

Att hästar är Julia Calls liv beror, hur konstigt det än kan låta, på att hennes mamma Ulrika blev glutenintolerant. Det var mammans nya vänskap med en glutenintolerant granne med stall som gjorde att den då 12-åriga Julia slet sig från speldatorn.

Det krävdes några avkastningar och en hel del envishet men till sist blev hon med hjälp av en tjej i stallet riktigt bra på att rida. Tillräckligt bra för att närma sig gänget som tränade gymkhana med sina hästar i parken nedanför stallet.

De flesta som tänker på hästsport tänker på stilfull dressyr eller hoppning med stora blanka hästar som bär sina välklädda ryttare med rak hållning. Gymkhana är något helt annat. Hästsporten, som en del menar har anor från mongolkrigaren Djingis Khan, är en sorts stafett där ryttare i flygande fart plockar upp saker från marken eller hoppar upp och ner från sin ponny i tvära vändningar.

För Julia var riskerna ingenting hon ens funderade på. Det var bara självklart att hon också skulle lära sig att göra övningarna som hon såg de äldre göra.

Jag har nytta av min erfarenhet att kommunicera utan ord med hästarna. Det är förstås en annan sak att kommunicera med människor, men erfarenheten av att anpassa mig och att följa har jag nytta av.

I dag, 13 år senare, har hon varit med och tagit 23 SM-medaljer, tävlat med landslaget sedan 2008 och varit med på mästerskap i länder som Irland, Belgien, Tyskland och Frankrike. Fast hon är noga med att inte ta åt sig äran, utan menar att det är Danielles förtjänst att det gått så bra.

– Danidarling har en autopilot i sig. Så fort hon ser tävlingsredskap eller hamnar framför publik så vet vad hon vad hon ska göra. Jag behöver bara följa med.

Samtidigt som Julia berättar går hon snabbt fram och tillbaka i det välkrattade ridhuset för att sätta upp träningsredskap. Danielle följer intresserat varje steg och ser ut som hon helst av allt skulle vilja hjälpa till.

I höst är det 12 år sedan ponnyn kom till Julias familj. Hon föddes i Holland och hade bott några år i Danmark innan familjen köpte henne från en gård här i Sverige. Någonstans på vägen hade hon varit med om något som fick henne att sluta lita på människor. Hon var en snäll häst, men nervös och lite lynnig. Stod alltid längst in i boxen och gömde sig eller gick undan när någon kom nära.

– Jag var 14 år och syrran elva. Det var jättejobbigt för oss två som var så små att rida och utbilda en häst som var så känslig.

För Danielle var det ändå tur att det var just till den envisa tonåringen Julia hon kom. Julia har alltid tyckt om att möta olika beteenden och såg känsligheten som en utmaning. Samma intresse är orsaken till att hon arbetar inom omsorgen och är stödassistent på ett boende för funktionsnedsatta.

– Jag har nytta av min erfarenhet att kommunicera utan ord med hästarna. Det är förstås en annan sak att kommunicera med människor, men erfarenheten av att anpassa mig och att följa har jag nytta av.

Det är just att hitta nya sätt att kommunicera på som lockar henne oavsett om det är med djur eller människor.

– Alla tar till sig saker på olika sätt. Det är att använda kreativiteten för att hitta fram jag är ute efter. Att få kommunikationen att fungera.

I slutet av februari ska hon byta jobb och börja på ett nytt boende. Även om hon fortsätter i samma yrke och med samma målgrupp menar hon att det blir ett helt nytt arbete på den nya arbetsplatsen.

– De som bor där har helt andra funktionsnedsättningar och jag måste lära mig nya sätt för att nå dem.

Det räcker att jag tar fram tävlingsredskapen för att hon nästan ska börja hoppa som en känguru av glädje. Hon älskar att tävla.

Livet är inne i en förändringsfas på andra sätt också. Julia har bestämt sig för att sluta tävla. Årets almanacka är för ovanlighetens skull inte fullskriven med datum för tävlingar och träningsresor.

– I år ska jag ha en vanlig semester för första gången. Förut har all ledig tid och alla pengar gått åt till tävlandet. Det ska bli så skönt. Jag ska göra allt som alla andra har gjort under åren som jag mest har tävlat.

Att sluta innan hon fyller 30 år bestämde hon för länge sedan. Redan som tonåring tänkte hon att livet måste hinna rymma mer än att åka runt i en hästtransport och nu är det dags.

Att sluta tävla är första steget i att hitta andra saker att fylla liv­et med. Men det finns två saker som talar emot att hon klarar av att bryta sig loss helt. Dels att hon sedan ett år tillbaka delar sitt liv med en hästkille som är hovslagare och lever hästliv. Dels att Danielle inte är lika övertygad om att tävlingslivet ska vara slut nu.

– Hon är ju gammal nu så hon borde förstå det, men det gör hon inte. Det räcker att jag tar fram tävlingsredskapen för att hon nästan ska börja hoppa som en känguru av glädje. Hon älskar att tävla.

Så för Danielles skull har Julia sagt att hon kan vara med och tävla ibland. Då och då. Det vore inte förvånande om det blir mer än en tävling under de kommande åren. Det enda som är säkert är att Julia och Danielle kommer att hålla ihop.

– Jag säljer henne aldrig. Hon är min ögonsten, så är det ju.