Hon har fått nog. Den välklädda körledaren Halla (Halldóra Geirharðsdóttir) från Reykjavik blir miljöterrorist och gör revolt mot systemet. Ensam i välplanerade attacker bryter hon strömmen på hela Island för att rädda fjällvärlden från kinesisk bebyggelse. Målet är att kinesiska affärsmän ska tycka att Islands strömför­sörjning är för osäker för att lägga sina anläggningar där.

Hennes plan verkar fungera, men så får hon det efterlängtade beskedet om att få adoptera en föräldralös flicka från Ukraina samtidigt som polisen börjar misstänka henne. Hur många oväntade vändningar den här filmen tar är nästan omöjligt att säga, det är dramatiskt, rörande och komiskt samtidigt som filmen pekar både på miljöfrågor och hur lätt det är att styra opinionen för den som verkligen vill.

Halldóra Geirharðsdóttir har två roller i filmen. Hon är lysande både som Halla och som hennes tvillingsyster yogaläraren Åsa. Två systrar som engagerar sig i samhället men har valt olika vägar att göra det på. Åsa går in i sig själv och tror på att förbättra världen genom att få människor att komma i balans med yogan. Halla däremot drar sig inte för att sabotera för att förändra.

”Woman at war” är en fullträff både för den som är filmintresserad och den som vill bli underhållen för stunden. Benedikt Erlingsson lånar verktyg från olika regissörer och använder dem sedan helt fritt till att bygga sitt eget filmuniversum. Det gör att Erlingsson blir länken mellan helt olika regissörer som David Fincher (som bland annat gjort thrillern ”Gone girl”) och de mer absurda regissörerna Emir Kusturica (”Zigenarnas tid”, ”Svart, katt vit katt”) och Pedro Almodóvar (”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”, ”Julieta”).

Att Erlingsson som man har skrivit manuset till ”Woman at war” är intressant i sig självt, för det är svårt att tänka sig en starkare kvinnoroll på vita duken just nu. Om någon film är en upprättelse för kvinnor i medelåldern så är det den här.