Hur hittar man sin roll i den nya familjen? Jaget i ”Fastrarna” vet hur det är att inte längre vara det lilla barnet, det minsta, gulliga, med mjuka ben och lena kinder. Hon har två småsyrror som är bebisar vilka har mamma som mamma och mammas nya kille Björn som pappa.

Jaget är ingen söt bebis som alla vill gulla med men hon är heller inte betrodd av de vuxna att göra saker hon själv vet att hon klarar av. Hon är varken eller och nästan osynlig ibland, verkar det.

Vad som solidariserar sig med flickans känslor boken igenom är bilderna. Bildernas fokus är flickan. Antingen finns hon i centrum av bilden och eller så ser vi det hon ser.

Ebba Forslind bjuder på både detaljer och scener som tillåts breda ut sig på helsidor i ett liggande bokformat. De stämningsmättade bilderna är både färgstarka och dova, som om de verkligen förmedlades via en omväg i flickans huvud.

I den första halvan av boken är flickan ensam på bilderna även om hon är omgiven av andra. Men sedan händer något, i bilderna och handlingen.

På en släktträff där alla bara har ögon för småbarnen dyker plötsligt Björns småsyrror upp. De är ju faktiskt vuxna nu och de vill flickan något. De ser henne och genom deras blick blir hon en del av gemenskapen vilket visar sig rent fysiskt i bilderna.

”Fastrarna” är en utvecklingshistoria där barnet ges och skapar ett eget sammanhang tillsammans med andra. I början av berättelsen är det bara flickan som vet att hon klarar saker men innan bokpärmen stängs har hon blivit ett subjekt som kan och klarar saker på egen hand, som har planer och bokar in egna träffar.

En bok som kan nästla sig in i många barnhuvuden och få både barn och vuxna att fantisera om tre nyupptäckta fastrar som kan göra tillvaron ljusare.