Jag var relativt glad under de gångna storhelgerna. Jag hade morgonpass på julafton men var ledig på kvällen när maten serverades och paketen öppnades. Ledig på juldagen, på jobbet på annandagen. På nyårsafton var jag också hemma för att sedan kräla mig till arbetsplatsen tidigt på morgonen på nyårsdagen.

Så kan vardagen se ut för oss som jobbar inom vård och omsorgen. Samma sak gäller andra människor, andra helgzombier som plockar disk på allehanda matställen, som kör buss eller taxi, eller för dem som säger tusen gånger per dag ”vad kan jag hjälpa dig med?” till obeslutsamma och nyckfulla butikskunder.

Mitt schema rullar på, varannan helg är man barrikaderad på arbetsplatsen. Det är okänsligt för klämdagar. Mina grannar var tydligen omedvetna om vilken avundsjuka och infantil ilska (som jag försökte dölja med ett ängsligt tryne) som väcktes i mig när de berättade att de skulle vara lediga i typ mer än två veckor under jul- och nyårshelgen (de plockade bara ett par semesterdagar). De utsökta hemlagade chokladkakorna som de bjöd mig på kunde inte stilla min bedrövelse.

Hur mysigt är det inte att sova länge på en torsdag morgon (när man har kvällspass) och slippa tutandet av galningar i en bilkö, slippa armbågarna på ens revben i en överfylld buss på väg till jobbet?

Som sagt, så ser vår verklighet ut. Det svåraste har man redan kommit över, man behöver i alla fall inte längre ursäkta sig inför sina nära och kära. Med tiden har man inövat ett resignerat sätt att meddela sina arbetspass under storhelgen. Nu, när man gjort upp med familjen och blivit förlåten (och vad ska de egentligen göra med en?) kan man se det hela ur en ljusare vinkel.

Jag finner glädje i att många brukare är rätt så positiva över att det finns helgpersonal som de kan göra utflykter med. Många av dem har inga släktingar som kan bjuda på sill och jordgubbar under midsommar, men de vet att något slags ersättningsvara i form av personal får de ändå vid middagsbordet.

Utanför arbetet hittar jag andra ljuspunkter. Jag tycker att det är så himla härligt att promenera på glesa gator en måndag morgon (efter att ha jobbat helg). Det är så skönt att slippa krocka med andra människor på kafeterian vid tidpunkter när andra (nio-till-fem-knegare) stirrar hatiskt på sina datorer, undertrycker irritationen över jobbiga kunder på andra sidan luren eller sitter på mardrömslikt långa möten med risk att få första tecken på hemorrojder.

Hur mysigt är det inte att sova länge på en torsdag morgon (när man har kvällspass) och slippa tutandet av galningar i en bilkö, slippa armbågarna på ens revben i en överfylld buss på väg till jobbet?

Ni måste erkänna, till och med vädret är sämre under helgen.

 

PS: Att tänka på och handla utifrån andras kloka ord om livet blir mitt nyårslöfte. Ett av mina favoritcitat: ”Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna”. (Oscar Wilde)