Efter lite drygt fyra månader har vi nu fått en regering. Många drar säkert en suck av lättnad och tänker äntligen! Hurra! Nu kan hjulen börja snurra igen. Men nu måste vi vara mycket uppmärksamma på åt vilket håll hjulen snurrar så att vi inte hamnar vilse i högerdjungeln.

Man gör klokt i att hysa farhågor inför framtiden. Vad kommer att hända med arbetsrätten nu när förespråkarna för arbetarrörelsen ger vika och sviker sina ideologier och börjar genomföra borgerlig politik för att kunna sitta kvar vid makten?

Attacken mot arbetarrörelsen har alltid funnits men tog ny fart i början av 1990-talet. Den började från höger och fortsatte när rödgröna regeringar alltmer tog avstånd från sin ideologi och flirtade med alliansen, genomförde deras reformer och politik i demokratins och socialismens namn under förespegling att reformerna skulle gynna hela samhället, inte minst arbetarrörelsen och pensionärerna.

Det som krävs nu är organisering av arbetarrörelsen för att rädda arbetarklassen och solidariteten. Alla arbetare måste inse faran och organisera sig i fackföreningar för att förhindra den planerade attacken mot arbetsrätten och anställningstryggheten.

Fackförbunden och LO måste i samordnade krav sätta ned foten och ta avstånd från alla sorters försämringar såväl i arbetslivet som i pensionsfrågor, och jobba för att kraven som försämrar LAS och a-kassan inte ska genomföras. Annars blir det ett stort svek mot både de som kämpat hårt för förbättringar genom tiderna och mot oss som lever nu samt för kommande generationer.

Om fackföreningsrörelsen ska överleva måste LO ta strid mot socialdemokraternas nya politik. Om LO lägger sig platt förlorar de i trovärdighet inför arbetarna som de är valda att representera. Då finns det ingen anledning att vara med i facket längre. Hur mycket än arbetsplatsombuden på golvet försöker övertyga kollegor att gå med.

Därför är det viktigare än någonsin att alla är med i facket nu, inte för att gå emot eller slåss emot arbetsgivaren utan för att få LO att förstå att de måste gå arbetarnas väg, inte låta sig styras av regeringen. Det ska väl ändå inte vara så att arbetsplatsombud och medlemmar måste kämpa mot LO. Vi måste väl kunna ha tillit till LO och lita på att de går våra ärenden, och inte politikernas.

Medlemmar i fackföreningar måste kunna kräva sina fackliga företrädare på förbundsnivå på snabba och seriösa ageranden och påminna dem om det fackliga löftet. Förbunden måste röra på sig och sätta ner foten. Förbunden måste använda sin förhandlingsförmåga och visa sin kraft mot antisocialistiska partier som i socialismens namn vill privatisera välfärden i stället för att bevara välfärden för alla.

Det som nu krävs för att försvara arbetarrörelsen mot attack från höger och deras inflytande på socialdemokratin är:

  • Att inte låta regeringen röra las. Att inte låta kapitalismen suga ut arbetarnas blod.
  • Att inte låta höja pensionsåldern. Låt människan bestämma själv! De som har det välställt med skyhöga löner och kan fika en gång i timmen kan säkert jobba tills de fyller 80 år men inte slitande arbetare på golvet med tunga jobb och dåliga arbetsvillkor som redan vid 55 eller 60 års ålder inte orkar jobba mera.
  • Att pensionen måste höjas samtidigt som pensionsskatten måste slopas och ersättas med större inbetalningar till tjänstepension samt högre skatt på de högavlönade.
  • Att få bort alla osäkra anställningar. Allmän visstid och så kallade sms-anställningar är en återgång till 1930-talet. Det ska vi inte tolerera. Att sådana anställningar överhuvudtaget finns är en pinsamhet för arbetarrörelsen.
  • Att inte tillåta slopade krav på kollektivavtal för etablerings- och nystartsjobb.
  • Att kämpa för att behålla avdragsrätten på fackföreningsavgiften.
  • LO ska jobba för en arbetarvänlig vänsterorienterad politik.