Rockscenen i Leningrad under det tidiga 1980-talet sjöd av energi, om man får tro den här filmen.

På Leningrad Rock Club är Mike Naumenko en av stjärnorna. Mike träffar den yngre sångaren Viktor Tsoj, ser hans begåvning och ger honom sitt stöd – trots att han inser att Viktor utgör ett hot mot både hans stjärnstatus och hans äktenskap.

Triangeldramat är vackert och vemodigt, men som i så många musikfilmer hålls handlingen tunn för att ge plats åt musiken. Och musiken flödar, både från rockklubbens scen och utanför, där verkligheten gång på gång övergår till att likna musikvideor från 80-talet. Det är engelskspråkig musik, som David Bowie och Talking Heads, men framförallt låtar av ryska band som Kino och Zoopark. Filmtiteln ”Leto” är också namnet på en låt av Zoopark – ordet betyder ”sommar”.

Till viss del frossar filmen i den klassiska rockmyten, med energiska unga (enbart manliga) musiker och utflippade fester. Men framförallt hyllar den frihetslängtan och drivet att gå sin egen väg.

I Sovjet vid den här tiden var gränserna snäva: Låttexter måste godkännas av censuren för att få framföras offentligt, västerländsk musik smugglas in och piratkopieras. Men kampen för konstnärlig frihet verkar inte vara över. Regissören Kirill Serebrennikov greps och sattes i husarrest 2017. Officiellt anklagas han för att ha förskingrat statliga bidrag till sin teater, men många tror att anledningen egentligen är att han kritiserat den ryska regeringens politik. Serebrennikov slutförde arbetet med ”Leto” i husarrest.