Samtidigt som filmfestivalen i Göteborg rullar ut sina filmer kommer nyheten att IF Metall tycker att arbetsrätten behöver förändras. Det är inte första gången metallfacket gör gemensam sak med arbetsgivarna ”för medlemmarnas bästa”.

Det ligger i bakhuvudet när jag möter fackligt aktiva Laurent som leder industrifacket på en fransk fabrik med runt 1200 anställda i filmen ”At war” (”En Guerre”) regisserad av Stéphane Brizé.

Den som behöver glöd inför en eventuell strejk eller försämringar i lagstiftningen ska leta upp detta franska strejkdrama. Här sätter arbetarna hårt mot hårt när de nås av beskedet att deras fabrik ska stängas.

För två år sedan gick de lokala facken vid fabriken med på försämringar för att behålla jobben. I en region med hög arbetslöshet vågade de inte annat. Deras 35-timmars vecka blev 40-timmars vecka, årsbonusen ströks. Facken accepterade detta med löfte från arbetsgivaren att jobben då skulle vara kvar i minst fem år. Men när två år har gått kommer beskedet att fabriken ska läggas ner. Trots att det multinationella företaget går med miljonvinst. Fabriksarbetarna rasar och inleder en strejk med Laurent som frontman.

”At war” ger en rejäl adrenalinkick. Filmkameran kryper inpå argumentationer så att man nästan känner saliven från Laurents agiterande mun på kinderna, och förmedlar både hopp och vanmakt. Det är spelfilm med en stark dokumentär känsla.

Den andra filmen ”A man is dead” (”Un homme est mort”) baseras på en händelse som inträffade i Brest 1950 där en arbetare sköts ihjäl under en demonstration för bättre villkor. En fransk motsvarighet till Ådalen 1931.

Det är en animerad film av Olivier Cossus med ett poetiskt anslag, innehållet till trots. De fackliga kamraterna anlitar en filmare som filmar begravningen, staden och deras kamp. Filmen visas sedan på olika platser som en lågintensiv och känslosam agitation för att hålla minnet och kampen vid liv.