Kritik om tystnadskultur inom LSS
Flera anställda på LSS-boenden i Malmö upplever att det finns en tystnadskultur där allvarliga händelser inte följs upp. "Jag har skrivit många avvikelserapporter som sedan bara försvunnit ut i tomma intet", säger undersköterskan Elin Flyrén.
I en artikel i Kvällsposten vittnar flera anställda på LSS-boenden i Malmö om att rutinerna för avvikelserapportering inte följs. Personalen upplever att cheferna inte följer upp allvarliga händelser som personalen rapporterar in.
Enligt Lex Sarah är anställda skyldiga att skriva avvikelserapporter. Rapporten ska sedan granskas av ledningen och en utvecklingssekreterare som bedömer om händelsen är så allvarligt att den ska rapporteras som en Lex Sarah-anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Oavsett om händelsen rapporteras vidare till IVO eller inte ska avvikelsen utredas och åtgärder ska tas, som personalen också ska informeras om.
Men flera anställda säger till Kvällsposten att rutinerna inte följs. En av dem som larmat är undersköterska Elin Flyrén som arbetat på olika LSS-boenden i Malmö sedan 2010. Hon berättar att hon skrivit många avvikelserapporter under sina år inom LSS-verksamheten men att de sällan resulterat i åtgärder som personalen informerats om.
–Jag har skrivit många avvikelserapporter som sedan bara försvunnit ut i tomma intet. Vi har inte fått veta vilka åtgärder som tagits, om det nu tagits några. Det är ett systemfel när avvikelser inte tas på allvar, säger Elin Flyrén.
Det är arbetsgivaren som ska informera de anställda om att de är skyldiga att rapportera in avvikelser. Men enligt Elin Flyrén förekommer det också att arbetsgivarna struntar i att informera om detta.
–Jag har jobbat på ett boende där chefen sagt att ”vi inte ska ha en enda avvikelse här”. Det finns en slags tystnadskultur. Det finns en okunskap hos cheferna om att avvikelserapporter är viktiga för att förbättra verksamheten när något gått fel, säger Elin Flyrén.
På det LSS-boende där Elin Flyrén arbetade i sex år menar hon att flera av avvikelserapporterna som skrivits gällt allvarliga händelser. Men ingen av rapporterna gick vidare som en Lex Sarah-anmälan till IVO. Enligt Åsa Qvarsebo, avdelningschef för LSS-bostäderna i Malmö, hanteras avvikelserna i enlighet med reglerna.
–När en medarbetare skriver en avvikelse går den direkt till våra utvecklingssekreterare och till sektionschefen, så det blir en dubbel kontroll. Avvikelserna utreds och åtgärder vidtas. Men när vi nu får signaler på att medarbetare inte fått information om åtgärderna så måste vi bli bättre på att återkoppla till personalen, säger Åsa Qvarsebo.
Inger Larsson är nationell ämnessamordnare på IVO för personer med funktionsnedsättningar. Hon menar att det generellt sett förekommer att händelser som borde ha Lex Sarah -anmälts inte rapporterats in.
–När vi gör tillsyner framkommer det ibland händelser som borde ha anmälts men som inte rapporterats in till IVO. Det är svårt att säga hur stort mörkertalet är, säger Inger Larsson.
Under 2019 kommer IVO att utföra en nationell tillsyn av LSS-boenden då myndigheten identifierat boendemiljön och omsorgen för personer med funktionsnedsättning som ett riskområde. Under IVO:s tillsyner frågar inspektörerna de anställda om de känner till rapporteringsskyldigheten och cheferna om de informerat personalen om denna.
Men även om cheferna informerar om skyldigheten att rapportera avvikelser måste också ledningen främja en kultur på arbetsplatsen där avvikelserapportering blir en naturlig del av arbetet, menar Inger Larsson.
– Det finns ingen verksamhet som är felfri och framförallt inte en verksamhet där det finns mycket människor. Man ska se avvikelsehanteringen som ett utvecklingsarbete. På en arbetsplats jag besökte hade man valt att kalla avvikelserapporten för ”förbättringsblanketten”, för att avdramatisera inrapporteringen. Grunden för Lex Sarah att verksamheterna ska lära av sina misstag, säger Inger Larsson.
Undersköterskan Elin Flyrén menar att det krävs mer utbildning om avvikelserapportering, både för chefer och anställda.
–Om avvikelserna inte tas på allvar sker ingen förbättring i verksamheten. Det slår mot de boende som drabbas och som inte kan påtala felen. Ofta beror avvikelserna på personalbrist och det är viktigt att det tas vidare. LSS-boendena ska vara hem och inte någon förvaring, säger Elin Flyrén.