För nästan exakt trettio år sedan skrev jag ett debattinlägg i Kommunalarbetaren där jag föreslog att LO skulle genomföra en generalstrejk till försvar av välfärden. Bakgrunden då var de nedskärningar och privatiseringar som under några år börjat underminera den offentliga sektorn. I dag, tre decennier senare, är hela det välfärdssystem som arbetarrörelsen har byggt upp på väg att raseras.

I går, söndagen den 16 december genomfördes på flera håll i landet demonstrationer mot den högerbudget som riksdagen röstat igenom. En budget som slår mot arbetare och gynnar höginkomsttagare, som fortsätter att underminera välfärden genom ytterligare skattesänkningar, som innebär nedskärningar för arbetsmiljöverket, borttagen avdragsrätt för fackavgiften och slopade subventioner för billiga hyresrätter.

Otryggheten brer ut sig när sjukförsäkringen inte går att lita på, antalet fattigpensionärer ökar, tågen står stilla, sjukhusavdelningar tvingas stänga och vårdköerna blir allt längre. Många undersökningar visar att samhället dras isär, de fattiga blir fattigare och de rika allt rikare. Det klassamhälle som vi trodde att vi höll på att avskaffa får i dag allt djupare och vidare klyftor.  En rapport från den fackliga tankesmedjan Katalys 2018 visar att till och med skillnaden i livslängd ökar mellan hög- och lågavlönade.

I takt med att rädslan växer breder också de mörka krafterna ut sig. När jag ser att samhället runt omkring mig rustar ner, vill jag naturligtvis veta varför. Här har arbetarrörelsen inte presenterat något svar. Historiskt har den haft en stark kritik mot det kapitalistiska samhället, den rovdrift och de orättvisor som det skapar.  I dag låter vi den yttersta högen ha tolkningsföreträde och peka ut orsakerna.

Sedan valet i höstas har vi en borgerlig majoritet i riksdagen och i många kommuner och landsting. Vi kommer att få se fortsatta attacker på oss vanliga arbetare och på välfärden. Till det kommer den växande oron och de konkreta effekterna av klimatförändringarna. Det kommer att kräva stora investeringar för att bromsa växthuseffekten och att möta stigande havsnivåer och skogsbränder.

Arbetarrörelsen står vid ett vägskäl. Enligt de flesta bedömare finns det en ”tipping point” för klimatet, en punkt där uppvärmningen inte längre går att stoppa. Jag tror att det på samma sätt finns en brytpunkt för samhällsutveckligen. De reaktionära krafterna kommer att angripa grupp för grupp, personer med annan etnisk bakgrund, homosexuella, kvinnor, funktionshindrade, fackföreningar, massmedia och tillslut alla oliktänkande. Låter vi det gå så långt kommer vi att få betala ett mycket högt pris.

Arbetarrörelsen kan förklara orättvisorna och vi har visionen av ett annat samhälle. Vi har framförallt kraften att förändra. Nu behöver vi skaffa oss en plan för hur vi ska vända utveckligen och stoppa mörkerkrafterna, en plan för att skapa ett samhälle byggt på rättvisa och solidaritet. Vi har både organisationen med våra lokala fackföreningar och möjligheten att i protest stanna Sverige för ett par timmar eller något dygn. Vi behöver en generalstrejk för välfärden.