Vi älskar fackförbund. Det finns inget finare i arbetslivet än solidaritet mellan anställda på en arbetsplats. Utan facken hade arbetslivet varit ännu farligare och att många av välfärdsfacken tappar medlemmar är ett stort problem. Det rekryteringsfokus som finns inom fackförbunden är således förståeligt.

Samtidigt undrar vi om det inte finns ett motsatsförhållande här. Fackförbund vill vara stora för då kan de påverka mer. Men hur påverkas den fackliga solidariteten när varje ny medlem ska vinnas genom en argumentation baserad på rent privatekonomiska skäl att gå med?

I en artikel om Kommunals rekryteringsfokus skriver Kommunalarbetaren: ”En stor del av ökningen 2017 berodde på kampanjen om gratis medlemskap i tre månader. Men flera av dessa nya medlemmar lämnade i år när de förväntades betala medlemsavgift”. Värvningschefen svarar att det finns stora ekonomiska fördelar med att vara med i Kommunal. ”Ta hemförsäkringen till exempel. Det skulle kosta en vanlig medlem mer än dubbelt så mycket att teckna en motsvarande försäkring”.

Gratis i tre månader. Billigare hemförsäkring. Tillgång till karriärcoach och kompetensutveckling. Du ska gå med i facket för att det är en rationell ekonomisk handling. Inte en solidaritetshandling.

Facklig verksamhet handlar om att vara obekväm. Fackens roll i det lokala arbetsmiljöarbetet är att ställa krav på arbetsgivaren och att agera om arbetsgivaren inte lever upp till kraven. Men om du har gått med i facket för att få en billigare hemförsäkring, hur intresserad är du av att dina medlemspengar går till att bråka med arbetsgivaren om svagare kollegors rättigheter?

Inte så väldigt intresserad, för då hade du redan varit med i facket innan det ekonomiskt fördelaktiga erbjudandet kom. Och om facket plötsligt visar sig vara något annat än det där du skrev på för, då går du ur. Varför ska dina medlemspengar gå till att krångla till saker och ting på arbetsplatsen? What´s in it for me?

New Public Managementstyrningen av välfärden har ändrat förhållandet mellan arbetsgivare och anställd. Det finns knappt regler längre som garanterar rimlig arbetsbelastning i välfärden. Det finns bara mål. I den marknadsstyrning som blev konsekvensen av nittiotalets avregleringar är huvudmännens uppdrag att producera den billigaste och bästa välfärd. Till varje pris. Även om det går ut över medarbetarnas hälsa.

Med varje ny budget följer effektiviseringskrav som ska klaras utan att det drabbar ”kunden”. Budget i balans.

Individuell lön och karriärtjänster har bidragit till att splittra de anställda. Arbetsgivaren kan öka arbetsbelastningen genom att erbjuda lite av den ekonomiska förtjänsten till de som bidrar mest till att effektivisera verksamheten. Är du inte tillräckligt effektiv är du ett problem.

Det här är inte fackförbundens fel. Men vår upplevelse är att fackförbunden anpassat sig till NPM-styrningen mer än motarbetat den. När kommuners och landstings budgetar måste effektiviseras tillförs inte resurser, utan ska någon sektor få mer måste någon annan sektor få mindre. Varje fackförbund vill att politikerna ska prioritera just deras sektor. Då lönar det sig att prata mer om professionens betydelse för samhället och mindre om kollektivets rätt till anständiga arbetsvillkor.

Det finns en enorm kraft i det lokala fackliga engagemanget och vi hoppas att den kan användas mer till facklig kamp och mindre till rekrytering. Med gemensamma krafter kan vi arbeta för att förändra den styrning av välfärden som syftar till att varje år öka obalansen mellan krav och resurser i arbetet.

Ingen har bättre möjligheter att bidra till den utvecklingen än fackförbunden. Men då krävs att facken vågar tänka nytt. Är de redo för det?