Konsten att hålla sig flytande

En utomhusbassäng utgör huvudpersonen i denna roman där 86-åriga Rosemary och 30-åriga Kate osannolikt nog blir vänner i sin kamp i att rädda badet från nedläggning.

Det är inte språket som gör att jag fängslas, utan beskrivningen av vad badet betytt för Rosemarys äktenskap och för så många andra människors liv. I ett nästan Dickenskt myller av människor som rör sig i och kring badet får vi en bild av de olika människornas liv, sorger och glädjeämnen. Det är rörande i all sin enkelhet.

Alla underbara människor som arbetar på badet eller som på ett eller annat sätt är med och försöker hindra det från att läggas ner, stannar kvar i tankarna när jag lagt ifrån mig boken. Den olyckliga tonårspojken, det lyckliga antikvariatparet och många andra.

Genom sitt sätt att skriva gör författaren badet till den egentliga huvudpersonen som allt cirkulerar kring. Den olyckliga och osäkra journalisten Kate växer som människa genom att våga bada i kallt vatten för första gången sedan hon var liten. I takt med att hon utmanar sig själv och vågar alltmer i vattnet, växer hon också som människa. Hennes ensamhet och stora sorg är att hon inte har några riktiga vänner. Dock utvecklas hon som människa genom kontakten med pensionären och änkan Rosemary. De två kommer närmare varandra i kampen för att stoppa att lyxlägenheter byggs runt badet och att en tennisbana anläggs i stället för bassängen.

Så småningom tvingas Kate göra svåra val när hon måste välja mellan att vara journalist eller aktivist. Här finns också flera fina kärlekshistorier. Den starkaste och också den som får mest utrymme är Rosemarys. Hon minns sin numera avlidne man George och ett långt, lyckligt äktenskap med honom. Här finns också Kate och fotografen Jay som kommer närmare varandra i arbetet med artiklarna om badets nedläggning. Fint skildrat är också kärleken mellan gayparet Jermanie och Frank och som också håller sitt bröllop på badet. ”Konsten att hålla sig flytande” är en varm berättelse som stannar kvar efter läsning.