Jag är precis på gränsen till fattigpensionär. Tack vare en liten tjänstepension, KPA, som är 1  000 kronor före skatt och ett privat pensionssparande, drygt 1  000 kronor, kommer jag en bit över gränsen. Men när jag fyller 70 år, i februari 2019, försvinner både KPA och den privata från Folksam. Då blir det skarpt läge. Ett av mina största orosmoment är att jag inte ska kunna betala arrendet på min älskade kolonistuga.

För fem år sedan dog min älskade man och för fyra år sedan gick jag i pension. Förutom den svåra sorgen och saknaden lever jag nu under ekonomisk stress. Jag vet att jag inte är ensam om detta!

Susanna Lundell: Ett kuvert ska inte skapa ångest

Ledare

Det är en skam för ett rikt land som Sverige att det finns så många fattigpensionärer. De allra flesta är kvinnor. Kvinnor som har arbetat inom offentlig sektor, varit hemma med barnen, jobbat deltid eller blivit långvarigt sjukskrivna. Männen har i genomsnitt 6   000 kronor mer i pension än vad kvinnorna har. I genomsnitt! Naturligtvis finns det även män som är fattigpensionärer, eller som har låga pensioner, men kvinnorna är i majoritet. Detta i Sverige, som vill skryta om att vara ett jämställt land. Det är en skam.

För fyra år sedan bildades Tantpatrullen och jag har varit aktiv från början. Vi var ett gäng aktiva feminister som deltog i kvinnokampen på 70-talet. Vi lyckades bra i den kampen. Nu, tänkte vi, är det dags att bli arga tanter som slåss för ett nytt pensionssystem. Ett som inte missgynnar kvinnor.

Jag har arbetat sedan jag var 16 år. Då började jag på Postgirot. Jobbade där tills jag fyllde 27 år. Då var jag gift och hade två barn. Less på Postgirot, ville byta yrke. Utbildade mig till barnskötare och började jobba på en förskola. Roligt jobb men låg lön. Och låg lön ger låg pension. Jag skilde mig och blev ensamstående mamma. Samtidigt som min reumatiska sjukdom bröt ut. Vilket, förutom svår värk och problem att klara vardagen ensam med två barn, innebar långa sjukskrivningar. Vilket, som alla vet, påverkar pensionen. Ett av våra slagord i Tantpatrullen är Låg lön = Låg pension. Och det drabbar kvinnor.

Vi kräver ett helt nytt pensionssystem. Det går inte att lappa och laga i det vi har. Det krävs ett nytt. Man ska kunna leva ett bra liv på sin pension, inte bara hanka sig fram. Vi kräver även att pensionsgruppen upphör och pensionerna debatteras öppet och demokratiskt. I Sveriges riksdag! Det nuvarande systemet är odemokratiskt, så kan vi inte heller ha det. Vi kommer aldrig att ge upp.

Inger Stark

Yrke: Pensionär, tidigare barn­skötare.

Bor: Stockholm.

Oroar mest med pensionen: Att jag inte ska kunna behålla min kolonistuga, som har ett arrende på 4 000 kronor per år.