Hon bjuder hem pensionärerna från hemtjänsten

Regnet hänger i luften i den småländska byn Tuna. Men i Emily Palenzuelas trädgård blommar fortfarande dahliorna och på altanen brinner levande ljus. Det är dags för trädgårdsträff. Rullstolar och rullatorer dras över grusgångarna när gästerna anländer. Doften av kaffe och nybakt blandas med ljudet av skratt och kramar.

Sedan flera år tillbaka anordnar undersköterskan Emily Palenzuela träffar i sin trädgård för samhällets pensionärer. Träffarna anordnas ideellt tillsammans med arbetskollegerna i hemtjänsten. De blir ett avbrott från minutschemat i vardagen.

Idén föddes med en önskan från Karin Axelsson, 96 år. En dag sade hon ”Det vore så roligt att få se din trädgård” till Emily som ofta besöker Karin i sitt arbete. Sedan dess har träffarna blivit tradition. Just den här eftermiddagen har Karin Axelsson åkt hit med sin permobil från hemmet några kilometer bort. Trots det hotande regnet är hon på ett strålande humör.

– Det är underbart att få komma hit. Att se Emilys trädgård väcker minnen från då jag hade en trädgård själv. Emily är fantastisk som gör det här för oss. Hon tänker jämt på oss gamla, säger hon.

Emily Palenzuela är inte sen med att kontra med en replik.

– Karin är min idol, jag ska bli som hon när jag blir äldre, säger hon och skrattar så det smittar.

För drygt 20 år sedan kom Emily Palenzuela från Filippinerna till Sverige och det småländska samhället Tuna. Nästan lika länge har hon arbetat som undersköterska i hemtjänsten. I dag är hon skyddsombud och facklig-politiskt ansvarig på Kommunals sektion i Vimmerby. Hon är politiskt engagerad och kandiderade för Socialdemokraterna i årets kommun- och landstingsval. Och på fritiden tar hon hand om sin stora trädgård och ordnar aktiviteter för pensionärerna i byn.

– Det ger mig energi att engagera mig för andra. Och så har jag ju trädgården som är mitt andrum, svarar hon på frågan om hur orken räcker till.

Det fackliga engagemanget har följt Emily Palenzuela genom livet. I Filippinerna arbetade hon på en textilfabrik och var medlem i facket, trots att det var livsfarligt. När det var strejk tvekade hon inte att vara med.

– Jag har alltid haft svårt att vara tyst när jag ser orättvisa. Men när vår fackföreningsledare blev skjuten under en strejk på textilfabriken blev jag rädd. Så jag kan förstå oron för att gå med i facket hos dem som flytt från förtryck, säger hon.

Uppväxten på den filippinska landsbygden var på många sätt osäker. Emily Palenzuelas familj bodde vid foten av vulkanen Mayon och det ständiga hotet från naturkatastrofer har format hennes sätt att se på livet.

– Under min uppväxt levde vi med insikten om att vi kanske inte hade tak över huvudet nästa dag. Vi kunde aldrig ta någonting för givet. Jag tror att det gjort att jag värdesätter det som är viktigt. För mig är det människorna i min omgivning, säger hon.

Medan regnet smattrar på verandans tak pendlar samtalet från odlingstips till hur livet var förr. På faten finns både hemgjord äppelpaj och siopao, en filippinsk delikatess som kan jämföras med svenska kroppkakor. Skratten är många. Runt bordet sitter förutom ett gäng glada damer flera av Emily Palenzuelas arbetskolleger. De är en förutsättning för att trädgårdsträffarna ska kunna fortsätta.

– Jag skulle inte klara att ordna träffarna utan mina kolleger. De ställer alltid upp. Vi hjälper varandra mycket, förklarar Emily Palenzuela.

Kollegan Martina Svärd dricker ur sin kaffekopp. Hon jobbar kväll i dag och måste snart åka iväg till jobbet.

– Som skyddsombud kämpar Emily verkligen för vår sak. Hon gör att vi är trygga på vår arbetsplats, säger Martina Svärd med eftertryck.

Regnet upphör och en blek sol letar sig fram mellan regnmolnen. Det är dags att gå på upptäcktsfärd i trädgården. Rullstolar och rullatorer på blöta gräsmattor verkar inte hindra någon från att ge sig ut i det gröna. De prunkande dahliorna väcker minnen till liv från trädgårdar som vårdats innan orken och kroppen sade ifrån. Gudrun Borefelt, 89 år, får syn på en karusell som står på gräsmattan. Plötsligt vill hon ta sig en tur på karusellen som snurrar runt, runt. Efter åkturen glittrar ögonen. Med plirig blick tittar hon bort mot en rutschkana som står ute i trädgården.

– Om det inte hade regnat hade jag åkt den också! Försök stoppa mig, säger Gudrun Borefelt och njuter av de andras förskräckta skratt.