”Bussförare är också människor”

Jag har kört buss i snart elva år. Jag älskar mitt yrke och resenärerna och jag skulle lätt kunna rekrytera nya chaufförer om vi hade lite rimligare och schystare villkor. Sjukskrivningar och självvalda uppsägningar är tyvärr ett stort problem. Frågan vi tycker att branschen och bussarbetsgivarna borde ställa sig är varför så många bussförare snabbt söker sig till andra yrken? Varför vill inga ungdomar börja?

Ett svar kan vara att vi har arbetstider som sitter i sedan stenåldern, arbetstider som inga andra yrkeskategorier accepterar i dag. Vi har något som kallas ramtid, vilket innebär att vi under ett dygn kan vara i tjänst under 13 timmar (13,5 om vi har EU-körning) per arbetsdag. Vi kan alltså ha veckor med pass som börjar klockan 04.30 och inte slutar förrän 18.00, däremellan har vi två till fem timmars obetald vilotid. Sådana pass kan vi ha tre till fyra gånger på en vecka. Detta gäller oss i linjetrafik. De som jobbar inom stadskörning kan ha ännu sämre arbetstider.

Vi vet att flest passagerare åker morgon och kväll, det behöver vi inte höra. Men samhället förändras, dessvärre gör inte våra arbetstider det.

Under arbetstiden har vi ansvar för tunga dyra fordon, och för alla våra passagerare. Det betyder att det lika mycket är en trafiksäkerhetsfråga som en arbetstidsfråga, och måste lyftas fram med båda dessa aspekter.

Även vi bussförare är människor. Vi har också familjer, barn och vänner som vi precis som alla andra har ett behov av att umgås med. Det fungerar tyvärr inte särskilt bra med så extremt långa arbetstider. Ska vi på ett läkarbesök måste det planeras in på våra lediga dagar, alternativt att vi tar ledigt den dagen, för vi kan nämligen inte vara borta från jobbet ett par timmar i vårt yrke. Flextid är något som av förklarliga skäl inte fungerar alls.

Sorgligt nog har vårt arbete utvecklats till ett genomgångsyrke man bara har tills något annat dyker upp. Att bara underlätta utbildningsmöjligheterna, vilket varit uppe som lösning i diskussionerna, ser vi inte som någon lösning på branschens problem. Vad som måste till är generella och stora förändringar för att locka unga, pigga och vakna människor till yrket. Det är dags att tänka om och göra om.

Det är dags för förändring så att vi som har några år kvar i yrkeslivet orkar tiden ut utan sjukskrivningar. Det är dags för arbetsgivare och upphandlare att ta sitt ansvar och fokusera på kvalitet och inte bara på vad som har den lägsta prislappen.

Jag gillar verkligen att köra buss. Jag vill fortsätta vara den glada, lite tokiga chauffören i Hudiksvall. Därför fortsätter jag kampen för bättre arbetstider.