Höst

”Höst” har kallats den första ”Brexitromanen” eftersom den delvis utspelar sig hösten efter att Storbritannien röstade ja till att lämna EU. Men den skulle lika gärna kunna utspela sig i vilket land som helst där protektionism och öppen rasism plötsligt anses rumsren att uttrycka i offentliga rum. ”Det var den värsta av tider och det var den allra värsta. Igen.”

Ali Smith kan med några meningar, i en enda liten scen visa hur fort människor vänjer sig. Hur tystnaden tar över. Att människor tittar och tittar bort. Att man kan välja att inte se. Scener som etsar sig fast. Sedan skiftar hon fokus och låter oss blicka in i skämsspegeln, hur upprördhet i dag så lätt förvandlas till en selfie-fest som visar att man var där.

Eller hur vi alla på något vis blivit främlingar för vad som brukade kallas sanning och ansvar. ”Varje morgon vaknar hon med en känsla av att ha blivit lurad. Därefter tänker hon, lika ofta, på alla människor över hela landet som vaknar och känner sig lurade, oavsett hur de röstade.” (En känsla som sannolikt skulle kunna överföras på mängder av svenskar som vaknar upp varje morgon efter riksdagsvalet.)

Det här är en roman som vrider sig och krumbuktar och hoppar mellan tider och perspektiv och varierar språkets tonlägen på ett lätt och alldeles underbart sätt. För samtidigt som samtiden och samhällskritiken rinner genom sidorna ger Ali Smith oss också en hyllning till den livsavgörande fantasin.

Bokens nav är en vänskap mellan ett barn (och senare vuxen kvinna) och en mycket äldre man som gör att hjärtat bokstavligen växer under läsningen. De promenerar och pratar, om konst och litteratur och livet.

Att läsa Ali Smith ger hopp om både litteraturen och om att det finns något mer än samtidens litenhet. Det är så här en roman kan vara. Att ”Höst” bara är första boken i en planerad årstidskvartett är litteraturhöstens bästa nyhet.