Ett brukssamhälle där bruket – ortens hjärta – lagts ner och lämnat efter sig besvikelse och arbetslöshet. Det är här Kimmie (Sebastian Ljungblad) växer upp i en familj som klarar sig utan samhället. Hans pappa Roland (Joakim Sällqvist) har hittat sätt att försörja familjen som är långt från lagliga.

När pappa ska sitta av ett fängelsestraff blir Kimmie den som måste ta hans plats. Samtidigt hägrar en lärlingsplats på en brädgård som en ouppnåelig dröm. Handlingen i Goliat kretsar som en orolig fågel kring valet. Vad vill Kimmie välja? Vad kan han välja?

Grönlunds filmer har en viktig roll att fylla. Han skildrar människor som sällan syns på film men som finns lika självklart i dagens samhälle i dag som dem som diskuterar märken på handväskor i 40 000-kronorsklassen. Kimmies ångest över valet han måste göra och hur han ska skydda sina syskon kryper in under politiska frågeställningar om ett inkluderande samhälle och arbetsmarknadsåtgärder. När samhällets skyddsnät sviktar blir familjen och andra nätverk viktigare för att överleva.

Precis som i Tjuvheder är nästan alla skådespelare noggrant utvalda amatörer. En del med upplevelser som liknar rollernas. I Tjuvheder räckte det långt och det gör det här också. Sebastian Ljungblad är Kimmie mer än han spelar honom. I några scener är uttrycket i hans ansikte så äkta att det känns som Grönvall låtit teamet filma honom i smyg. Detsamma gäller Joakim Sällström som pappa Roland och Cornelia Andersson som spelar vännen Jonna.

Men skådespeleriet håller inte rakt igenom filmen för någon, även om de tre och de flesta andra skådespelarna bär upp sina roller så finns det scener där det blir kantigt och regin övertydlig. Sett till helheten gör de där ojämnheterna ingenting. Goliat är en av de mest sevärda filmerna som går upp på bio i höst.