”Vi vill orka jobba kvar”

Vi arbetar som undersköterskor på en korttidsenhet, ett tillfälligt boende i väntan på en plats på ett vård- och omsorgsboende. Det är ett arbete vi i grunden älskar. Ett arbete som känns viktigt och väldigt givande för oss. Men de senaste åren har vår arbetsmiljö blivit tuffare, stressigare och hårdare.

På vår enhet finns fyra avdelningar, två med somatisk inriktning och två med demens. Våra demensavdelningar har en lägre bemanning än de somatiska trots allt prat om satsningar på demensvården. Demensvård ska vara personcentrerad med god kontinuitet för att skapa trygghet. Det känner vi att vi inte alltid kan erbjuda.

För några månader sedan uppmärksammade Kommunalarbetaren språkproblematiken inom omvårdnadssektorn. Det beskrevs som ett stort problem som kan leda till både arbetsmiljöproblem och vårdskador, och det är något vi instämmer i.

Många av de vikarier som kommer till oss och arbetar har en undersköterskeutbildning, men de saknar tillräckliga språkkunskaper för att kunna läsa dokumentation eller dokumentera. Det leder till att avvikelser inte skrivs och att viktig information om våra kunder inte förs vidare. Eftersom de oftast själva känner att ordförrådet är dåligt drar de sig för anhörigkontakter och ibland till och med för att svara i telefon. Ibland leder det till missförstånd då de anhöriga inte alltid förstår vad personalen säger.

Det leder också till att sjuksköterskorna inte kan delegera medicinhantering, insulingivning och liknande då de inte känner sig trygga med att den som delegeras förstår vad det innebär.

Det leder till brister i det som är det viktigaste i demensvård – kommunikationen. Kommunikation är nyckeln i demensvården, att lyssna, förstå, känna in, försöka stoppa oro, trösta. Allt detta är svårt att genomföra utan det svenska språket.

En konsekvens blir att väldigt mycket ansvar läggs på oss ordinarie personal. Det är ett ansvar som känns övermäktigt eftersom det känns som att vi inte hinner med ens utan den extra bördan. När arbetsdagen är slut känner man sig ofta bara halvfärdig med arbetsuppgifterna.

Det senaste året har flera valt att säga upp sig hos oss, andra är sjukskrivna och några känner att de är på gränsen att inte orka. Vi har pratat med vår chef som ska lyfta situationen högre, men vi vill också göra detta synligt för fler. Det gör vi därför att vi vill jobba kvar i verksamheten. Vi älskar vårt arbete, men inte på det sätt vi känner oss tvingade att utföra det på. Vi vill ha svar från både politiker och tjänstemän, både lokalt och nationellt (eftersom det här är en situation som finns i hela landet) på vad de tänker göra och vilka förändringar som är på gång. Vi vill stanna kvar. Ge oss möjlighet att orka stanna kvar.